Vem skulle bygga vägarna?

Trogna läsare av den här bloggen har säkert noterat att ett av mina favoritämnen att skriva om, är funderingar kring relationen mellan stat och individ.

Diskussioner på detta ämne brukar ofta leda fram till frågan: ”Men, vem skulle bygga vägarna? Många saker kan göras av privata aktörer, men vissa saker måste vi faktiskt göra gemensamt”.

Jag håller helt och hållet med om att samarbete är nödvändigt och att vissa saker måste göras gemensamt. Men – och redan här kommer min poäng – det som karaktäriserar statlig, eller annan offentligt, verksamhet är inte i första hand att det är något vi gör gemensamt.
Det finns inget som hindrar att stora gemensamma projekt genomförs av privata aktörer eller av ett stort antal enskilda individer i frivilligt samarbete.
Det som särskiljer, och karaktäriserar, statlig verksamhet är att det är den enda typen av verksamhet som alltid finansieras genom tvång. Den enda motsvarigheten som jag kan komma på är maffiaverksamhet som också finansieras genom icke frivilliga bidrag.

Självklart har staten en fördel av att den som enda instans i samhället har rätt att finansiera sin verksamhet via tvång. Självklart är det lättare för staten att bygga en väg från punkt A till punkt B, än vad det skulle vara för en privat aktör. Staten har ju dels rätt att expropriera den mark som den anser att den behöver och dels rätt att betala för bygget med pengar som den har tagit i form av skatt. Om den indrivna skatten inte räcker till, har staten som enda aktör också möjlighet att via riksbanken skapa de pengar som behövs till projektet. Hur skulle en aktör som inte själv får trycka pengar och som måste finansiera sig genom att människor frivilligt skjuter till pengar, kunna konkurrera med staten?

Ett litet exempel från min hemkommun:

http://www.dt.se/dalarna/orsa/orsa-rekordsatsar-lagger-10-miljoner-pa-fiber

För att möta konkurrensen från privata aktörer bestämde sig kommunfullmäktige för en ”stenhård” satsning på utbyggnaden av fiber för bredband. Tio miljoner skattekronor satsades på projektet.
Hur gick det då? De privata aktörer som försökte misslyckades och jag som från början hade ”skrivit på” för en av dessa fick ett brev om att de hade gett upp och de hänvisade till det kommunala nätet.

Och självklart blev det så. De privata aktörerna hade ju inte möjlighet att tvångsindriva tio miljoner kronor från skattebetalarna för att finansiera projektet. Det var ingen större skillnad i pris för att ansluta via de privata aktörerna än vad det var att ansluta via kommunens nät. Den enda skillnaden var att kommunen hade ett startkapital på tio miljoner kronor mer än vad de privata hade.

I Orsa bor det 6750 personer. Utslaget per person har alla, ung som gammal, alltså redan betalat 1481 kronor för bredbandet. Detta innan någon fått bredbandsfiber och oavsett om man vill ha bredband eller inte.

Oavsett vad man tycker om detta, så ska – som sagt – inte statlig och offentlig verksamhet när den ställs mot privat verksamhet kategoriseras som något ”vi gör tillsammans”.

”Vem skulle bygga vägarna? Många saker kan göras av privata aktörer, men vissa saker måste vi faktiskt finansiera genom tvång”.