Vi bönder måste diversifiera oss mer – det innebär inte nödvändigtvis att du ska koka sylt

Ni vet hur det är när poletten äntligen trillar ner. När okunskapens slöja glider undan och man helt plötsligt tycker sig se klart.

En sådan känsla fick jag här om dagen när jag plötsligt insåg att det kanske är ett missförstånd som orsakat en hel del av debatten i lantbrukskretsar de senare åren.

Budskapet som trummats ut under ganska många år är att vi bör skapa en mer diversifierad livsmedelsproduktion i Sverige. Det är egentligen en ganska okontroversiell slutsats. Genom ett större utbud av olika varor i olika kvalitetssegment skapas en större möjlighet att ta betalt. Varför tror ni att det inte bara finns en sorts öl och en sorts vin, till exempel?

Öl är faktiskt ett väldigt bra exempel. När jag fyllde 20 för snart 20 år sedan fanns det en handfull olika öl att välja mellan. Det var ett pris (och kvalitetsmässigt) ”race to the bottom”. Ölen som hette ”blågul”, tror jag, såldes till och med på 1,5 liters pet-flaska. Allt för att det skulle bli billigt.
Jämför detta med hur det ser ut idag. De vanliga ölen finns kvar, men förutom dessa finns det hundratals olika mer eller mindre konstiga alternativ.
Det är inte ovanligt att en 33 cl öl kostar 50-60 kronor!

Budskapet om att diversifiera utbudet av livsmedel har – och det är här jag tror att missförståndet har skett – tolkats som att varje enskild gård ska diversifiera sig. Att mjölkbonden med 180 kor, dessutom ska börja göra ost och glass.

Men det är inte vad vi menar. Tvärt om.

Även om det finns studier som visar på att lantbruk med flera inriktningar är effektivare, då de har större nyttjandegrad på sina maskiner (traktorn går att använda till att skotta snö på vintern t.ex.), så lyder vi ännu under principen om arbetsdelning.

Den innebär att det är bättre att var och en gör det som den är bäst på, och inte håller på med allting.

När jag säger att den svenska livsmedelsproduktionen ska bli mer diversifierad så menar jag inte att varje enskild bonde eller gård ska bli mer diversifierad i sin produktion. Snarare tvärt om! Var och en kan gott och väl bli ännu mer specialiserade.

Men på aggregerad nivå, när vi talar om hela den svenska livsmedelsproduktionen, vore det bra om vi blev mer diversiferade.

Vad innebär då det?

Jo, det måste bli större skillnad mellan det vi producerar. De nischade produkterna måste bli ännu mer nischade och den så kallade ”bulkproduktionen” måste bli mer ”bulkig”. Det måste bli en större skillnad mellan det ekologiska och det konventionella. Det måste bli en större skillnad mellan det småskaliga och det storskaliga. etc.

Det innebär att det ekologiska sortimentet borde bli ännu mer ekologiskt. Kanske borde man en gång för alla göra sig helt oberoende av de konventionella bönderna och sluta använda gödsel och benmjöl från konventionella gårdar. Kanske borde man helt sluta använda fossila bränslen i sina traktorer?
Det innebär också att det konventionella lantbruket måste få bli ännu mer anpassat till de regler och metoder som används i andra länder. För att dra isär utbudet av svenskproducerade livsmedel och göra skillnaden mellan de olika alternativen tydligare måste vi alltså både höja ”högstanivån” och sänka ”lägstanivån”.

Det paradoxala i sammanhanget är att de som skulle tjäna mest på att skillnaden mellan t.ex. ekologisk och konventionell odling ökade, sannolikt vore de ekologiska producenterna. Ett enkelt tankeexperiment får fungera som illustration: Efterfrågan på ekologiska varor skulle öka i Sverige om det var det enda sortimentet som kunde garantera GMO-frihet och att djuren fick komma ut på bete.
Idag garanterar både det konventionella och det ekologiska alternativen detta. Skillnaden mellan alternativen blir för liten och därmed också skillnaden i betalningsvilja hos konsumenterna.

Det här sättet att resonera gör att vi svenska bönder inte borde hoppas på att våra europeiska kollegor ska anpassa sig till våra högre ställda krav på djurskydd och miljöansvar. För vår marknadsposition våra det givetvis bättre om de blev ännu sämre än vad de är idag inom de områdena. Kanske blir skillnaden till slut så stor mellan de varor som är producerade i Sverige och de som är producerade i t.ex. Holland, att det kanske till och med går att exportera de ”svenska mervärdena”.

Ur marknadsperspektiv borde alltså de ekologiska lantbrukarna stå på barrikaderna och slåss för att beteskravet och GMO-friheten borde avskaffas för de konventionella bönderna. Ingen skulle gynnas mer av en sådan reform än de ekologiska bönderna. De småskaliga producenterna skulle gynnas av att den storskaliga produktionen blev ännu mer storskalig och industriell. Helt enkelt för att skillnaden mellan de två alternativen skulle bli än mer uppenbar för konsumenterna.

Ökad diversifiering handlar om att det större ska bli större och de mindre ska bli mindre. De ekologiska ska bli mer ekologiska och de konventionella än mer konventionella. Det lokala ska bli än mer lokalt – kunden ska få information om vad geten som producerat getmjölken till getosten heter. De storskaliga producenterna måste få förutsättningar att konkurrera på världsmarknaden genom att samma regler gäller för dem som för deras kollegor i andra länder.

Det är så – och inte genom att alla helt plötsligt ska börja koka sylt och stånka korv – som ska vi diversifiera den Svenska livsmedelsproduktionen.