Vi har inte slutat med jordbruk, vi har blivit bättre på det

En vän skickade en länk till ett inlägg på twitter från Esteban Ortiz-Ospina, en ekonom på universitetet i Oxford.

I ett par bilder lyckas han visa hur det går till när ett land utvecklas från fattigt till rikt. I motsats till den gängse beskrivningen – att vi går från att vara ett jordbrukssamhälle, via industrisamhälle till tjänstesamhälle, visar han att jordbruket inte alls avvecklas. Jordbruket blir effektivare och färre personer behöver arbeta med att producera mat, men jordbruksproduktionens bidrag till BNP är, i absoluta tal, den samma.

Den första bilden är kanske mest talande:

Sedan 1850 ser vi något som ser ut som en exponentiell ökning av varje lantbrukares bidrag till BNP.
Om man ska illustrera orsaken till den välståndsökning vi har haft i Sverige i en enda bild, så skulle jag välja den här. Tack vare utvecklingen inom jordbruket har allt färre kunnat försörja allt fler med mat. Denna produktivitetsutveckling har frigjort enorma resurser i form av människor som kunnat jobba med någonting annat. Dessa människor har använt den tid som de ”fått” till att konstruera telefoner, skiftnycklar, billiga möbler som man skruvar ihop själv, streamingtjänster för musik och allt annat som gör att vi alla får ett drägligare liv.

Den bild som ligger till grund för den felaktiga slutsatsen att vi har ”gått från jordbrukssamhället till tjänstesamhället” är troligtvis den här:
Ja, antalet sysselsatta inom jordbruket har minskat från 70% av befolkningen till bara ett par procent. Samtidigt har andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin varit ganska konstant och tjänstesektorn sysselsätter allt fler.
Men, har jordbruksproduktionen minskat – i termer av värde?

Justerat för inflation så har värdet som jordbruket i Sverige producerar varit ganska konstant under hela nittonhundratalet. Vi som är bönder idag – ett par procent av befolkningen – klarar alltså av att producera lika mycket värde som halva landets befolkning producerade vid 1900-talets början.

Vad ska vi då dra för slutsatser?

Det är – i ekonomiska termer – alltså bra att antalet bönder blir färre och färre, så länge produktivitetsutvecklingen gör att vi ändå klarar av att producera den mat som behövs.
Här får man hålla tungan rätt i mun, det är nämligen dags för en sådan där besvärlig ”hönan eller ägget-fråga” igen.
Om inte produktiviteten inom jordbruket ökar, så kommer inte heller antalet bönder att minska. Det är inte för att antalet bönder minskar, som produktiviteten ökar. Det är produktivitetsutvecklingen som gör att utbudet ökar och priserna minskar. Detta gör att de som är minst effektiva får det svårt att klara sig, och därför slutar de vara bönder. Om inte produktiviteten ökar, eller om den minskar, så kommer priserna att vara konstanta eller öka. Det gör att antalet bönder blir oförändrat, eller ökar.
(Här lägger jag in en brasklapp och säger redan nu att resonemanget är förenklat, för att förklara en ekonomisk princip)

Om man ska hårdra det – och det här låter kanske som ett kontroversiellt uttalande från en som är nyvald i LRF:s riksförbundsstyrelse – så kan man säga att ett lands (ekonomiska) välstånd beror på hur stor – eller snarare liten –  del av befolkningen som är bönder. Ju mindre andel av befolkningen som behövs för att producera mat, desto fler kan producera annat.

Men, man får inte tro att jordbruksnäringen blir mindre viktig för ett land bara för att andelen bönder blir färre. Som den sista bilden visar bidrar jordbruket med lika mycket till Sveriges BNP idag, som för hundra år sedan. Vi är betydligt färre bönder idag, men det innebär att varje enskild bonde är ännu viktigare för vårt välstånd. Ur den första grafen kan vi utläsa att varje enskild lantbrukare är tio gånger viktigare idag, än 1940.

Vill du att ditt land ska bli rikt? Se till att skapa förutsättningar för effektivisering som ger produktivitetsökning inom jordbruket. Det kommer att bli färre bönder, men låt inte detta lura dig att tro att jordbruket är mindre viktigt för det.