”Vi” måste inte alls sänka några löner

Den senaste tiden har debatten om sänkta ingångslöner rasat. De två motstående positionerna i debatten har varit ”vi som vill sänka ingångslönerna” och ”vi som inte vill sänka ingångslönerna”
Utifrån mitt perspektiv känns debatten både obegriplig och, faktiskt, en aning osmaklig.

För, vilka är ”vi” i detta sammanhang?

Jag antar att ”vi” i detta fall är alla vi som bor i det här landet. Men om ”vi” omfattar oss alla, vilka är då ”de” som ska få sina löner sänkta – och har ”vi” verkligen mandat att bestämma, vad den del av oss som är ”de” ska ha för lön?

Utifrån mitt perspektiv är lönen, som vilket pris som helst. Det är priset man får betala för någons tjänster. Som vid all prissättning så måste lönen sättas på en nivå som är lägre än, eller lika med, arbetsgivarens värdering av tjänsten. Samtidigt måste lönen vara högre än, eller lika med, den anställdes värdering av att ha detta jobb.

Låt mig förklara.

Om du går till butiken för att köpa ett äpple, så är du bara beredd att betala ett pris som är lägre än, eller lika med, din uppfattning om vad ett äpple är värt för dig. Om priset på äpplet är högre, så köper du inget äpple. Då har du nämligen möjlighet att köpa något annat istället – eller inte köpa något alls och istället spara pengarna till senare.

Vilket värde en tjänst har, bestäms av den produktivitet som man köper via tjänsten. Säg att jag har en fabrik som tillverkar ost. Det kostar pengar att tillverka ost. Jag har kapitalkostnader, råvarukostnader, distributionskostnader och kostnader för marknadsföringen.

Det pris som jag kan sälja osten för bestäms av hur ostkonsumenterna värderar min ost. Jag kan bara tillverka ost om priset som konsumenterna är beredd att betala räcker för att täcka alla de kostnader som jag har för min produktion. En av kostnaderna är lönekostnaden för mina anställda.

Produktionskostnaden, där lönerna ingår bestäms alltså – i det här fallet – av vad konsumenterna är beredda att betala för ost – inte av något annat. Även om många fortfarande verkar tro att lönerna kan bestämmas genom demokratiska beslut – så är det oundvikligen så att lönerna bestäms av det värde som lönearbetet skapar.

Om vi börjar i den andra änden – med att säga vad lönen ska vara – så kan det innebära att kostnaden för att producera ost blir högre än ostens värde. Då kommer ingen att köpa ost, vilket leder till att ostfabriken får läggas ned.

Så länge priserna på de varor som produceras får sättas av marknaden, och så länge vi inte tvingar människor att köpa saker till ett högre pris än vad de tycker är rimligt, så kan vi inte heller säga att lönerna ska vara på en viss nivå.

Vi har alltså två alternativ. Antingen införa lagstadgade minimipriser på alla varor och tjänster som produceras och tvinga människor att köpa ett visst antal av dessa varor och tjänster till det priset. Dessa minimipriser måste då sättas så, att intäkterna räcker för att täcka kostnaderna för produktionen – där de fastställda lönekostnaderna är en del.

Eller, så kan vi låta lönerna sättas utifrån samma process som priserna på de varor och tjänster som produceras sätts.

Om vi väljer det senare alternativet så finns det inget ”vi” som bestämmer vad ”de” ska ha för löner. Precis som det inte finns något ”vi” som bestämmer vad ”de” ska betala för ost.

Vilket av alternativen ska vi välja? Vilken väg ska vi gå?

Det är ett beslut som ”vi” faktiskt kan, och måste, ta.