Vi och skammen

Känslan av skam – en av de jobbigaste känslor vi människor kan känna – är kanske också den viktigaste av de känslor vi har förmåga att känna.

Jag tänker såhär:

Vi människor är flockdjur. Vi har lyckats bli jordens mest framgångsrika art, inte för våran överlägsna styrka eller snabbhet, utan för att vi har förmåga att samarbeta och planera.
Vi klarar alltså av att göra saker tillsammans med andra. Vi kan samarbeta och hjälpa varandra och var och en kan bidra med något i ett gemensamt projekt. Samtidigt som vi är egoister så delar vi med oss och hjälper andra i ”flocken”.

En obegränsad egoism skulle troligtvis göra samspelet i flocken omöjligt. Om var och en ständigt roffade åt sig och tog så mycket som möjligt av det gemensamma bytet så skulle det livsnödvändiga samarbetet snart haverera. Det behövs alltså en kraft som drar åt andra hållet – och den kraften är den otrevliga känslan av skam.
Att bli påkommen med att ha stulit från någon i flocken eller att ha ätit upp barnens mat skulle antagligen leda till otroligt dåligt samvete och skam. Det är därför vi avstår, eller iallafall drar oss, från att göra sådant som inte är socialt acceptabelt.

Balansen mellan de två motkrafterna, egoism och skam, bygger på att vi agerar i ett sammanhang där skammen finns som en ständig påminnelse om att vi ska tygla vår egoism.

Jag tror inte att jag är ensam om att skämmas mest, om jag har gjort någon av mina nära och kära besvikna. Känslan av skam avtar med avståndet, både det sociala och det geografiska, till andra människor. Hur långt utanför kretsen av våra närmaste vår skam sträcker sig är säkert olika från tid till annan och mellan olika kulturer och olika sammanhang.
Jag tror att vi har haft en extremt väl utvecklad förmåga till att känna skam här i Sverige. Det skulle kunna vara därför som vi kunde bygga upp en generös välfärdsstat och få den att fungera förvånansvärt länge.
Vi skämdes om vi utnyttjade ”systemet”, vi var tacksamma för det vi fick och det var en dygd att bidra. Den som inte ställde upp kände nog – just det – skam.

Men med tiden verkar vi ha förändrats. Jag vet inte varför, men jag tycker mig ha sett att det som tidigare var så belagt med skam, att utnyttja systemet, utvecklades till något som kan liknas vid en folksport. En utveckling som förr eller senare gör att systemet havererar.

Det talas allt mer om ”vi”. Statsminister Löfven sade att ”vi” har varit naiva när vi underskattade hotet från terrorism i Sverige.
Genast fylldes mitt facebookflöde av kommentarer som ifrågasatte vad han menade med ”vi”. Många kände inte igen sig i hans beskrivning av att ”vi” hade varit naiva.

Så, vilka är ”vi”?

Jag tror att en fungerande definition på ”vi” kan vara, att det är den grupp som inom sig har en ömsesidig förmåga att känna skam. Det innebär en utmaning för alla som vill utsträcka ”vi:et” till att omfamna hela mänskligheten, eller iallafall, alla EU-länders medborgare.
Vi kan nog aldrig lyckas utsträcka skammen så långt att den omfattar så många människor, människor som vi aldrig kommer att ha några personliga relationer med.
Vi lyckades, med stöd av en extremt stark jantelag, under en tid utsträcka skammen till att omfatta alla som bodde i Sverige. Men det får nog ses som ett extremt undantag.

Om man försöker inkludera en för stor grupp människor i ett ”vi” – ett ”vi” som ska göra saker tillsammans och göra uppoffringar för varandra, så kan det inte lyckas om inte skammen hänger med. Balansen mellan egoismen och skammen rubbas och i stället för ömsesidigt givande och tagande blir det en tillställning där det gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt så snabbt som möjligt.

Det sägs vackra ord om att kärlek och solidaritet måste spridas för att våra storslagna gemensamma jätteprojekt ska lyckas. Men i själva verket är det vår förmåga att känna skam som måste utvecklas så till den milda grad att den omfattar hundratals miljoner människor.

Det tror jag inte är möjligt.