Vinstbegränsningar i välfärden missar helt målet

Det är viss skillnad på företagande på en helt fri marknad och företagande inbäddat i statsapparaten. På den fria marknaden råder konkurrens som skapas av att kunderna varje dag ”röstar” med sina pengar. På så sätt gynnas de företag som precis här och nu, bäst tillfredsställer sina kunders önskemål och behov.
Företag – som de som till exempel verkar inom ”välfärden” – regleras inte av marknaden på samma sätt, eftersom kunderna inte själva betalar för tjänsterna. En del av de naturliga regleringsmekanismerna saknas alltså och därför kan det behövas andra regleringar för att systemet ska fungera.
Jag har dock svårt att förstå varför en reglering av vilken vinst företagen får göra, löser något av de tänkbara problemen.

Ett problem skulle kunna vara företag som har långsiktiga åtaganden gentemot sina kunder – till exempel en skola – som går i konkurs. När pengarna är slut kan verksamheten inte drivas vidare och ansvaret hamnar i kommunens knä.
Det som leder till en konkurs är en längre period av – inte för hög vinst – utan brist på vinst.
En vinstbegränsning löser alltså inte problemet med konkursade välfärdsföretag.

Ett annat problem kan vara om vi vill att företag ska investera i sin verksamhet för att göra den bättre, istället för att dela ut pengarna till sina ägare. Inte heller här är en vinstbegränsning ett effektivt botemedel. Den redovisade vinsten säger nämligen väldigt lite om hur mycket ett bolag investerar i sin verksamhet.
En investering på, säg, 20 miljoner kronor påverkar kassaflödet i bolaget, men vinsten påverkas bara genom avskrivningen på investeringen. Om investeringen skrivs av på 20 år, så påverkas resultatet bara med en miljon per år. Det går alltså inte att säga att en vinstbegränsning motiverar företaget att behålla pengarna i bolaget och investera dem i verksamheten.

Stora investeringar görs sällan genom att bolagen tar av sina egna pengar. En liten del av investeringen betalas av eget kapital och resten finansieras på annat sätt. I princip finns det tre olika sätt att finansiera investeringar. Man kan göra en nyemission av aktier, man kan ställa ut en obligation eller man kan ta ett banklån. Vad man väljer beror på en massa olika faktorer, men gemensamt för alla dessa är, att det är lättare att finansiera en investering som är lönsam – det vill säga har förmåga att generera vinst.
En vinstbegränsning leder alltså varken ökad vilja att investera i verksamheten eller ökat möjlighet att finansiera dessa investeringar.

Vilken vinst ett bolag gör påverkas av en rad bokföringsmässiga beslut. Ett bolag kan tillexempel låna pengar av sina finansiärer och, istället för utdelning till aktieägarna som är en bokslutsdisposition, betala ”utdelningen” i form av ränta – vilket på ett smart sätt kan hålla nere vinsten under den tillåtna nivån. Detta utan att något av de problem som kan tänkas uppstå när det gäller välfärdsföretag blir lösta.

Det finns ideologiska och principiella invändningar mot att staten reglerar vilken vinst ett privat bolag ska få göra. Det är en invändning som är väldigt viktig för många, men inte för alla. En invändning mot förslaget om vinstbegränsning, som alla borde hålla med om, är att en sådan reglering inte löser några av de tänkbara problemen med välfärdsföretagande.

Det vore därför bättre att titta på andra typer av regleringar.
Det måste ställas kvalitetskrav i upphandlingen av tjänsterna – det är självklart. Om man vill använda regleringar på det ekonomiska området så borde det vara effektivare att ställa minimikrav på de nyckeltal som säger något om hur livskraftigt och robust ett företag är. Det går att säga att soliditeten (eget kapital/balansomslutning), inte får understiga en viss nivå. Man kan säga att nettolåndeskulden dividerat med rörelseresultatet inte för vara högre än en viss siffra. Man kan reglera vilken skuldsättningsgrad ett företag inom välfärden maximalt får ha eller man kan ställa liknande kapitalkrav som man ställer på bankerna.

Det finns oändligt många sätt att införa regleringar som faktiskt uppnår det man önskar. Att sätta ett vinsttak löser inget av de tänkbara problemen – det är bara dumt.