Wahhabism och Whataboutism – vad är värst?

Vi tänker oss följande:

I en debattartikel skriver någon om att antalet narkotikarelatierade dödsfall i Sverige har ökat från 467 år 2011 till 765 år 2014. Personen som skrivit debattartikeln är oroad över utvecklingen och presenterar förslag på åtgärder som bör vidtas.

Nästa dag publiceras en annan debattartikel som svar på den första artikeln. Artikelförfattaren bemöter varken statistiken över antalet narkotikarelaterade dödsfall eller några av de förslag på åtgärder som presenterades. Istället skriver artikelförfattaren följande:
”… Vi måste komma ihåg att de narkotikarelaterade dödsfallen är förhållandevis få i jämförelse med övrig dödlighet. Hela 89 062 personer avled i Sverige år 2014 och de narkotikarelaterade dödsfallen utgör bara 0,85% av den totala dödligheten. Den vanligaste dödsorsaken är hjärt- och kärlsjukdomar som utgör hela 36,5% av dödligheten. …” [dödsfallsstatistik]

Vad ska vi säga om det här sättet att debattera?

Tja, det sätter frågan om narkotikarelaterad dödlighet i perspektiv. Man förstår storleksordningen i relation till total dödlighet och dödlighet i hjärt- och kärlsjukdomar.

Men i övrigt får man som läsare ingen hjälp att förstå hur problemet med den ökade narkotikarelaterade dödligheten ska kunna lösas. Istället flyttar den andra debattartikelförfattaren fokus från frågan i en avledande manöver. Från narkotika till hjärt- och kärlsjukdomar.

Det kan finnas olika orsaker till att artikelförfattaren gör så här. Det kan det bero på att han eller hon inte vill att frågan om narkotikarelaterad dödlighet ska diskuteras. Det kan också bero på att han eller hon hellre vill att frågan om hjärt- och kärlsjukdomar ska diskuteras. Kanske har han eller hon precis lämnat in en ansökan om anslag för forskning på just hjärt- och kärlsjukdomar?

Exemplet här ovan är helt fiktivt. Jag försökte bara illustrera ett debattgrepp som brukar kallas för ”whataboutism”.

Termen ”whataboutism” myntades under det kalla kriget. Det ansågs vara en vedertagen taktik från sovjetiskt håll att bemöta varje anklagelse om brott genom att anklaga västerländska länder för liknande, verkliga eller påhittade, brott. Dessa argument framfördes sällan av officiella representanter för Sovjet, utan via så kallade ”nyttiga idioter” – västerländska debattörer, som ofta mot bättre vetande, fick springa Sovjets ärenden i debatterna. [referens]
På så sätt undvek man en diskussion om själva brottet, debatten kom istället att handla om huruvida det var sant eller falskt att västvärlden minsann var lika goda kålsupare.

Det här sättet att debattera lever fortfarande kvar och precis som alltid hjälper det oss inte att lösa gemensamma problem och utmaningar.

Ett exempel är, hur debatten om extremistisk våld och terrorism förs.

Säkert som ett brev på posten, när något tar upp frågan om hur olika typer av terroristbrott ska bemötas, så känner sig någon manad att påpeka att det minsann finns annan typ av terrorism som är farligare, vanligare och allvarligare.
Jag har så otroligt svårt att förstå den typen av argumentation, för det är sällan som en åtgärd utesluter en annan. Det går till exempel faktiskt att bekämpa både Jihadistisk extremism och så kallad ”högerextremism” samtidigt.
Det ena behöver ju inte utesluta det andra!

Har ”whataboutismen” utvecklats så långt att vi alla nu har blivit någons ”nyttiga idiot”? Har vi fått ett samhälle som är helt oförmögen att ta tag i något som helst problem, därför att vi är helt upptagna med att diskutera vilket problem som är störst och vem som egentligen ligger bakom problemen?