Ytterligare ett skolboksexempel

Jag har tidigare skrivit om hur lantbruket framställs och beskriv i de läromedel som används i undervisningen i skolan.

Många tycker att det är viktigt att eleverna i grundskolan lär sig någon om lantbruk och livsmedelsproduktion. Jag är inte så säker på att jag tycker att det är så viktigt. Det finns massor av yrken och branscher som eleverna inte får lära sig något om i skolan. Varför ska just lantbruk ha en särställning?

Jag kan tänka mig tre argument:
Den ena är att det anses så viktigt med mat, att var och en borde ha ett hum om hur man gör för att producera den. Ni vet, det kan ju bli krig, och då kan det vara bra att kunna odla sin egen potatis.
Men, att tro att det går att lära ut ett så pass komplicerat yrke på bara några timmars undervisning i högstadiet är naivt. Om ambitionen är att ge eleverna den kunskapen som behövs för att själva kunna odla spannmål och producera kött och mjölk, så skulle det krävas att lantbrukskunskap var ett eget ämne där teori och praktik varvades under flera år.

Det andra argumentet är att eleverna bör ha viss baskunskap för att kunna göra, så kallade, medvetna val. Det är nästan ännu mer naivt att tro att eleverna ska kunna få den baskunskapen på så kort tid. Jag har varit bonde i, princip, hela mitt liv. Jag har följt forskning i teori och praktik i minst tio års tid. Trots det, kan jag inte säga att jag kan göra ”medvetna val”. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur oerhört komplext det är.

Det tredje argumentet är jordbruket till stor del är politiskt styrt. De vi väljer som politiker ska alltså, via jordbrukspolitiken, styra utvecklingen mot ett mer hållbart jordbruk. När eleverna blir vuxna kommer de att behöva göra ”medvetna val” – även när de väljer politiker. Det här argumentet faller av samma anledning som de två tidigare argumenten.

Som min tidigare artikel visade så står det lite si och så till med den ”kunskap” som förmedlas till eleverna. Idag fick jag ytterligare ett tips om en lärobok – återigen i ämnet geografi – för årskurs åtta.

Kapitlet om jordbruk följer ungefär samma mönster som det jag skrev om i den förra artikeln.

Följande passage är ganska talande:

”Den storskaliga djuruppfödningen i det som kallas köttfabriker har under många år kritiserats för sina metoder. Djuren stressas av trängsel och kan då drabbas av sjukdomar. De plågas också av långa transporter till slakterierna”

Är ”köttfabrik” det vedertagna och neutrala ordet för ladugård, nu för tiden? Är inte det ett ord som används av de som har en viss agenda i debatten? Och av dem som skriver våra barns läromedel, tydligen.

På nästa sida fortsätter man sin kritik mot det moderna jordbruket. Och självklart är det de giriga kapitalistbönderna som är problemet.

Vi håller alltså på med någon form av ”konstgjort kretslopp” – iallafall vi som är ”stora och effektiva”. Jag vet inte vad de som är små och ineffektiva håller på med, men det kanske är bättre att vara ineffektiv i den här branschen.
Bönderna producerar det som marknaden, alla som köper mat, vill ha – och de signaler vi får den vägen är, och har varit, väldigt tydliga: Gott och billigt ska det vara.

När eleverna väl har tagit till sig några sidor av ensidig domedagspredikan om hur jävliga vi bönder är, så vill man ändå så en strimma av hopp i de stackars eleverna. Det finns en räddning. Det kanske inte behöver gå åt helvete.

Lösningen heter, givetvis, KRAV. Här väljer man inte att skriva om det ekologiska jordbruket som det koncept det är. Författarna väljer istället att oblygt göra reklam för det kommersiella varumärket KRAV. Får man göra reklam i en lärobok, på det sättet?
Är inte det ungefär som att först skriva några sidor om hur trafikolyckor årligen skördar många människoliv – och sedan avsluta med att informera om att Volvo gör väldigt säkra bilar?

När jag och mina kollegor undrar varför debatten och diskussionen om livsmedelsproduktion och lantbruk har blivit så konstig och så ensidig – så finns svaret kanske här. Det konstiga, det vinklade och det ensidiga har helt enkelt lärts ut i skolan.