När livet ger dig solrosor

… eller kanske snarare , när stormen fäller solrosor. Då kan en antingen gråta, eller njuta.

Det stormade både söndag och måndag här, och igår morse när jag kom ut fick jag se att den största av mina solrosor hade gått av. Först blev jag hemskt besviken, för det var den maffigaste solros jag odlat. Eller egentligen, som Sixten odlat. Han petade åtminstone ner fröet till den i våras, och är hemskt stolt över hur väl den har tagit sig. Stjälken var tjock som en mindre trädstam, och över mängder av blommande sidoskott tronade en stor gul blomma. Nu när stormen fällt den räknade jag till över trettio stora blommor, ett tiotal mindre som inte hunnit slå ut, och mängder av småskott. Sicken osis att de inte fick blomma allihop. Men vilka maffiga buketter vi har inne nu!

Helt otroliga. Och doften sen. Solrosor doftar så diskret att man inte märker så mycket när de är en eller ett par. Men i sådana här mängder är den helt ljuvlig! 

Sixten fick frågan häromdagen vad han hade gjort för att få en sån fin solros, och han konstaterade bara lugnt att det är nog bara så att han är väldigt bra på att odla. Tänk om en hade en sexårings självklara självförtroende! Nästa år har han lovat mig att odla fler solrosor. Tänk va. Vilken solrosdjungel vi kommer ha.Idag blir jag glad så fort jag ser solrosorna. Jag hade väl aldrig tänkt på att plocka alla blommorna på en gång om solrosen fått stå kvar. Tack och lov för oväntade stormar emellanåt, tänk vad mycket fint en hade missat om allt gick som planerat jämt!