Respekt för maten

 

Äntligen har vi egen potatis på tallrikarna igen, efter några månader med köpepotatis. Potatisen skulle ha räckt hela året om det inte vore för att ett par hinkar av den sista potatisen ruttnade i matkällaren. I år ska jag låta potatisen stå i marken ännu längre, då borde det gå att få den att hålla ända tills nypotatisen nästa år är klar.

Känslan av att äta en måltid där varenda beståndsdel på tallriken är något man odlat eller fött upp själv borde alla få uppleva. Det känslan är svårslagen. En slags frihetskänsla, och förmodligen något som tillfredsställer ens ursprungliga instinkter på något vis. Att kunna själv. Klara sig. Att värdesätta maten, eftersom man vet vilket arbete som ligger bakom och vilka resurser som plöjts ner i den.

Kretsloppsmat skulle jag vilja kalla tallriken ovan, för isterbanden är grisarna som gått och bökat upp potatisåkern och bearbetat marken. Grisarna har ätit spannmål från en granngård, och våra matrester, bland annat potatisen som blev dålig i matkällaren. Sedan har de bökat och gödslat och ordnat bra förutsättningar för årets potatis att växa. Det känns bra i magen, och för samvetet. Inget hitfluget eller skeppat från andra sidan jorden, inget kött från djur som inte haft det bra, ingen antibiotika eller bekämpningsmedel. Bara djur som levt livet på vår gård och inte ens behövt transporteras iväg för slakt. De har fått böka i jorden och bli kliade bakom öronen och samtidigt gjort nytta för odlingen och ätit det vi inte kunnat äta själva.

En hel del arbetstimmar under året ligger bakom såklart, men det är det helt klart värt. Nu är det inte frågan om var maten på tallriken kommer ifrån, utan nu frågar barnen vilken gris det är. ” Är det här Karl-Oskar eller Eva-Lotta?” brukar de fråga, och det kan säkert låta makabert för en del men det ligger respekt i den frågan. Respekt för maten.

Givetvis har inte alla möjlighet att odla eller föda upp djur, men att bara odla lite potatis i en hink på balkongen och lite dill i en kruka kan ge några måltider och upplevelsen av att ha fixat sin egen mat. Rekommenderas starkt!

Jag satte potatisen lite senare i år, så än är det inga mängder. Men om ett par veckor börjar stora potatisäsongen och vi kommer äta potatis tills vi storknar. Tur att det är så gott! Pytt liknande det på bilden är en standardrätt här hemma och går att variera i all evighet med vad som finns i trädgården, eller i säsong i affären. Här har jag kokat potatisen lite lätt, och sedan stekt den ihop med gul lök, vitlök och kryddor från trädgården. Oslagbart gott!