Förmiddagarna med getterna

Glad fredag och Alla hjärtans dag, hörrni! Innan jag skriver något annat måste jag bara länka igen till solcellsofferter.se som jag gjorde ett samarbete med i gårdagens inlägg. Det blev något fel med länken inne i inlägget, men det är åtgärdat nu. Rekommenderar verkligen att kika in hos dem, läsa på och kanske slänga iväg en offertförfågan!

Det vankas sportlov hos oss. Barnen slutar skolan prick nu, och jag ska strax åka iväg och hämta dem på fritids och förskola för en vecka hemma. Som dagarna är nu så känns vädret mycket mer som påsklov än sportlov, men det går ju an det med.

Den här veckan har jag börjat mina dagar i vårt kalvstall. Jag strör halm, ger mat och ser till att småkalvarna har det fint och bra. I samma hus huserar getterna, och medan jag är där och jobbar brukar jag släppa ut dem så de får springa runt som de vill på gården. De leker gärna en stund inne i stallet när jag är där först. Kollar vad jag gör, äter av kalvarnas mat och springer omkring och leker på en halmbal.

Sedan ger de sig ut på små turer ut på gården och härjar omkring. Det är så mysigt att kunna släppa dem fritt tycker jag, och nu när det inte växer så mycket i trädgård och i odlingarna som de kan äta upp och fördärva så går det fint.  Emellanåt ropar jag på dem för att se vad de pysslar med, och då kommer de, ibland motvilligt, men ändå nyfikna för att se vad det är jag vill. Kerstin i täten. Hon är alltid först, särskilt när man sätter sig på huk, för då vill hon vara snabb fram och hinna ta en smakbit på mössan eller håret.

De springer och skuttar och krumbuktar sig. Har ni sett vilka krumbuktiga hopp getter gör när de är glada?

Lisa och Mimmi. Mor och dotter. Mimmi håller på och återhämtar sig efter en ganska jobbig ögoninflammation. Hujedamej vad jag blir orolig när getterna är sjuka, så det är skönt att hon är pigg.

Vackra, vackra djur.

Leta färska skott på pilträdet är en favoritsyssla.

Det börjar synas på dem att de är dräktiga nu. Åtminstone de tre stora. Hoppas verkligen att Mimmi som är minst också får killing. Hon är inte så rund om magen som de andra, men det är ungefär två månader kvar så än hinner det hända mycket. Jag klappar och känner på magarna varenda dag och försöker känna små sparkar, men det dröjer nog lite än så länge.

Ungefär vid påsk är det dags för dem att killa. Längtar närapå ihjäl mig.