Ca 85 % av väljarna bor på 1,5% av landets yta

14 augusti, 2018
Kategori:

Fick ett meddelande idag från en av alla som delar min oro och ilska över det kluvna Sverige.Hej. Vaknar med ett ryck och summerar alla intryck, semestern i Norge (3dgr roadtrip) och nu valet i Sverige.

Vi bor ca 1milj människor ovan Sundsvall resten på andra halvan av Sverige. Hur blir den representativa demokratin av detta? Inte är det konstigt att resurserna försvinner härifrån.

Snälla skriv nåt i dina kanaler om detta inför valet……du vet hur det är.

Exemplen är många. Vi hade bank. Nu har vi 13 mil till närmaste.

Känner sådan frustration som företagare.

Mvh Erik Östergren Tärnaby

Ja, det är verkligen något att fundera på. Eller inte. Fundera räcker inte långt. Vi skulle behöva samla oss och påverka hur politiken förs bortom parti- och blockpolitik.

Det har nämligen liten betydelse vem eller vilka som regerar för oss som inte bor i storstäderna. Det är sättet som politiken förs och strukturerna som politiken kanaliseras genom som är problemet. T ex så bor enligt Wikipedia 85% av landets befolkning på 1,5 % av landets yta. Det innebär samma skeva uppdelning av landets väljare.

Frågan är vilken regering som skulle ta ansvar för sånt. Dvs att se på vad som påverkar utan att tänka sin egen ideologi.

0 kommentarer

”Hem till byn”

8 augusti, 2018
Kategori:

Trots att det här inte är en bokblogg så känns det helt rätt att berätta om Den lilla bokhandeln runt hörnet med Jenny Colgan. Boken är nämligen som en hyllning till landsbygden utan att syfta till det. Mycket av historien handlar om att våga följa sina drömmar, men också att bryta normen om att staden ska vara det enda rätta för en ung ensamstående kvinna. (Nina)

Vy från byn i Schweiz där jag semestrar

Här får vi läsa om att Nina tappar sitt arbete i ett bibliotek i Birmingham som lägger ner och hur det kommer sig att hon vänder det till något positivt. Och det jag tycker är särskilt intressant i sammanhanget är att det är på den skotska landsbygden som hon lyckas med det nya livet genom att hitta en marknad som andra krafter har lämnat. Och med låga avgifter, trogna kunder och en känsla av tillhörighet får Nina inte bara en försörjning, utan också en känsla av ett hem som hon aldrig hittat i staden.

Bokomslag

Här följer en konversation mellan Nina och hennes vän från Birmingham som varit på ett längre besök i Skottland som lätt skulle kunna gälla Norra Sverige.

” Det är….speciellt där uppe. Det är innerligt på något vis. Jag menar, det kryper inpå livet på en. De vidsträckta fälten och solen som aldrig går ner, och folks sätt att se efter varandra”

”Ja, de är väl så illa tvungna”, betonade Nina. ”Det är tio mil till närmaste räddningstjänst”

”Det känns bara som man kan andas där uppe, som om fåniga vardagsproblem inte är så viktiga längre. Att det faktiskt finns tid att tänka igenom sitt liv och vad man vill göra i stället för att bara rusa från jobbet till en bar till dejter, till gymmet eller något annat dumt”

I boken beskrivs också hur det lokalproducerade smakar jämfört med det som är förpackat i stans affärer. Det är verkligen en bok i tiden.

Fler och fler vill nog se över sitt sätt att leva och att välja ett lugnare liv utanför staden är inte längre förknippat med låg status på samma sätt som förr.

Move up North.

Move out of the city

0 kommentarer

Det behövs valrörelser som lockar

3 augusti, 2018
Kategori:

Sommaren 2018 kommer att gå till historien. Människor, djur, skog och natur har drabbats oerhört. Vårt land har drabbats enormt. Det har aldrig brunnit så mycket i mannaminne. Det är obehagligt och ledsamt och den efterlängtade värmen blev en påminnelse om att man kan få för mycket av det goda, men också ett bevis på att vi är ett land på väg att urholka lusten och motivationen att engagera sig politisk.

kammaren samlad för omröstning, votering. Foto: Ingemar Edfalk/Sveriges riksdag

Det blir allt svårare att få tag på människor som vill bli politiker och eftersom krisen kom att bli en arena för politisk poäng och en tävlingsbana för att vinna röster, kommer inte att göra det lättare. Är jag rädd.
Kanske är jag naiv. Kanske är det en del av det politiska spelet. Men för mig känns det alltför magstarkt och får mig att ställa mig frågan om det är värt det. Värt försöken att påverka och få fler att engagera sig i sitt samhällsfrågor i, och utanför politiken. Det är nämligen så att vi inte längre föds till en ideologi, eller röstar som föräldrarna vilket ställer helt nya krav på politiker.
Sommaren 2018 kommer att gå till historien. Kanske också valrörelsen som redan innan katastrofläget var olustig både för oss som är intresserade, men också för dem som fortfarande har ett slumrande eller aningen yrvaket intresse för politik. Eftersom anledningen till att man engagerar sig i samhällsfrågor och politik har ändrats så kan inte gamla sätt att debattera fortsätta vara det som genomsyrar valrörelser.
Tänk istället om fler folkvalda kunde lägga energi på att sprida varför man är stolt politiker och vad man har för mission med det, istället för att söka fel hos andra. Tänk vad det skulle kunna lyfta intresset för att bli politiker, istället för det som sker nu. En massa pajkastning där tårtbitar i olika färger visas upp i demoundersökningar för att ge oss väljare en hint om vart det bär. Inte konstigt att det är allt svårare att locka människor att bli en av våra folkvalda. Att det blir allt svårare är ett hot mot vår demokrati som enbart kan motas av partierna och politikerna själva.

1 kommentarer

Smakar det så kostar det

31 juli, 2018

Som alla vet är 90 av Sveriges yta till för att räfsas och visas upp för stadsbor på lantligt besök mellan vecka 26 och 30. Det ska vara en snygg landskapsbild från bilfönstret.
Nyligen gjorde Offside en sådan resa tillsammans med en kultur- och fritidschef i en av landets mer perifera kommuner. Från Stockholm sett, alltså. Chefen kräver att få vara anonym.

Offsides artikel som jag fått lov att dela

Gud, så vackert det är här! Utbrast Offside då och då. Öppna landskap, små glimrande badsjöar med bryggor och hopptorn seglade förbi.
– Du anar inte vad det kostar att underhålla hopptorn. Och varje vecka måste någon dit för att kontrollera så att ingen idiot kastat en cykel i sjön och på så sätt gjort badplatsen allmänfarlig, sa chefen.
Men se här! En gammal fotbollsplan, som tagen från 1950-talet, heter till och med något med ”vallen”. Det här doftar verkligen nostalgi och riktigt gräs. Offside vill gärna stanna till en stund och instagramma.

– Så dyrt! Gräset ska klippas och varje jäkla by vill ha sin egen plan. Jag ser bara utgifter, jag, suckar kommunens kultur- och fritidschef.
Resan fortsätter. Längre fram en hembygdsgård med skylten ”Kaffe och våfflor”. Vi stannar, behöver en paus. Då bryter chefen plötsligt ihop.
– Här tvingas man dagligen prioritera mellan sim- och ishall, och så finns alla de här hembygdsgårdarna som bara används en dag om året, på midsommarafton. De fullständigt äter pengar. Halmtak! Det kostar minsann när det ska läggas om.
Men våfflorna var riktigt goda, med vispgrädde och jordgubbssylt och kaffet i liten rosmönstrad udda kopp. Precis som vi vill ha det. När ni andra åker runt och skådar idyllen i sommar, skicka en extra tanke till alla kultur- och fritidschefer som prioriterat rätt. Ser ni någon som klipper gräset på fotbollsplanen eller som sätter tillbaka livbojen på badplatsen, tacka dem. Det är ju inte gratis.

Var kultur- och fritidschefen själv firar sin semester? I en storstad förstås.

Denna artikel läste jag i Dagens samhälle under Almedalsveckan och blev överförtjust över texten. Jag kände direkt att jag ville att fler skulle få läsa och frågade helt enkelt om jag fick dela den via denna blogg. Efter några veckor fick jag ETT JA! Det känns så fint att ni får läsa denna underbart träffsäkra text. TACK Offside och Dagens samhälle

https://www.dagenssamhalle.se/

0 kommentarer

Sverige är mer än Stockholm

27 juli, 2018

Inlandsbana och stickspår. Höghastighetsbana och Norrbotniabana. Kust och inland. Stad och land. Sverige förr och Sverige nu. Kan inte annat än skriva av mig eftersom reportaget i Västerbottens kuriren om inlandsbanan fick något att klicka till hos mig. Vad är det som håller på att hända i vårt land och kan jag och alla vi andra som kämpar på med att hela Sverige ska leva motverka det som händer?

Robert och Linda äter sin lunch Foto Jan Johansson

Stockholm, Göteborg och Malmö. Sveriges största städer. Minns att jag lärde mig det tidigt i skolan. Ungefär samtidigt som jag lärde mig rabbla älvarna och kände stolthet över att bo nära Vindelälven.
Nu drygt 40 år senare så är städerna fortfarande de största och ingen trodde väl något annat. Men att politiken enbart hänger upp sig på marknadskrafter och städerna där flest väljare bor har jag svårt att acceptera. Sverige är fullt av värden långt utanför dessa tre städer.

Frågan är vad som är värdefullt? Och för vem? Po Tidholm brukar tala om att det inte är nog med att naturresurserna i Norrlands inland och annan glesbygd leds bort, sågas ner eller grävs fram ur våra landsändar, de ska också förädlas, processas och beslutas i Stockholm. Samtidigt kan vi som bor där resurserna tas ifrån inte räkna med likvärdig samhällsservice. Det innebär alltså att vår tillit till staten bränns från två håll.

Damernas hattklubb i Vilhelmina vid inlandsbanans lunchställe. Foto Jan Johansson

Det är hög tid att fler börjar fråga sig vilket Sverige vi vill ha? Är det viktigaste att konkurrera på global nivå städer emellan. Och är det verkligen en hållbar konkurrensfördel att medvetet låta städerna växa på landsbygdens bekostnad? Jag tror inte det.
Oavsett var vi bor bli vi matade med information rörande ”Höghastighetståg” Stockholm-Göteborg-Malmö. En gigantisk satsning på drygt 200 miljarder kronor och jag tänker att det kanske är den tydligaste markeringen jag kan minnas. Stockholm, Göteborg, Malmö. Det lärde jag mig som sagt tidigt men då när jag var barn hade jag en tro på att jag bodde i ett rättvist land. Nu vet jag annat.

Nu har vi ett ovanligt rörigt valresultat att bäva för. Och jag tror jag vet vad det beror på. Brist på regeringar som styr det som går att styra för ett rättvist land. Frågan om lika rättigheter ska inte reduceras till var man bor i Sverige. Vill vi att människor ska bo och verka ovanför Dalälven och innanför kustremsan så krävs en helt annan fördelning av resurser.

 

https://www.vk.se/plus/2385632/inlandsbanan-i-sommar

1 kommentarer

Skogen ger mig liv

23 juli, 2018

Älskade skog. Älskar livet i dig och livet du ger mig. Lyssnar på vindens prassel och fåglars vingslag medan jag tänker på alla skogar som brinner. Tänker också på alla skogar som skövlas med alltför effektiva metoder så det förstörts. Var på ett av dessa hemska hyggen under inspelningen av Sara Lidman filmen och känner verkligen med hennes ilska över att skogen skövlas så vårdslöst. Hennes vän Elisabeth Rynell beskriver det kärlekslösa sättet väl i boken Skrivandets sinne. Man kan visa livet respekt eller skända det.

Skog i min närhet

Känner mig tacksam. Tacksam över att ha en skog att gå till bara några minuter från mitt hem. En skog som inte brinner. Tänker på alla människor och djur som drabbas på olika sätt, men just nu tänker jag mest på alla skogar som dör. Skog är liv. Skogens smaker känner man igen. Blåbären smakar på samma sätt som när jag hade flätor och gick i träskor. Då tänkte jag inte på härligheten med att ha en skog i kvarteret, men tyckte mycket om blåbären. Nu ser jag livet i mossan som gör stenar mjuka och historier i stigar som människor gjort.
Skogen ger mig liv. Här kan jag vara ensam med mina tankar och ge kroppen motion. På något sätt känns det också ironiskt att gå och njuta av den. Tänker inte enbart på att många av våra skogar brinner utan på att vi som bor i skogsnära regioner många gånger behandlas som mindre bemedlade när vi egentligen är minst lika rika. Åtminstone om man som jag hellre går i skogen än på ett gym och ser sociala värden utanför den urbana normen. Den urbana normen…hur tröttsamt är inte den. Vi som bor i glesbygd vill inte jämföras med er som bor i staden. Vi väljer att leva varken utanför eller vid sidan. Vi lever mitt i och har all anledning att vara stolta.
Naturen är gratis men behöver vår respekt. Det gäller såväl oss som har förmånen att leva nära, men också ni som väljer att bo i staden. Respekt både i akt och mening. I ord och handling. På samma sätt som vi som bor utanför staden inte ska tala ner er hemstad, så ska ni som bor i staden inte tala ner vår hembygd. Tänk att man ska behöva påpeka det. Är det inte helt självklart egentligen. Det handlar om livsval. Vi har alla ett val var vi vill leva och borde också ha ett land som lever upp till det. Var man bor ska inte värderas vare sig av regeringen eller oss som bor här eller där.

0 kommentarer

Att leta syndabockar släcker inga bränder

19 juli, 2018

Vatten. En av de största anledningar till krig i vår världshistoria som vi i vårt neutrala land fått anledning att fundera över. Kris. För en tid sen fick vi en folder i brevlådan om hur vi ska agera när krisen kommer. Nu är den här. Nu behövs mer vatten. Nu behöver vi mobilisera oss och dela på vatten. Nu brinner det som om det vore krig och vi prövas i hur vi kan komma att agera om så vore. Men vad är det som händer?

Tjärn i Lycksele

Jo, vid sidan av alla som drabbas, alla som kämpar, alla som flyr sina hem och alla som ställer upp villkorslöst med allt som behövs finns tydligen behovet av att ställa olika regeringar mot varandra. Plocka politiska poäng. Ställa stad och land mot varandra. Jämföra nyheten med utslitna rulltrappor i Stockholms tunnelbanor med att det brinner ute i våra landsbygder.

Jag blir beklämd. Måste allt handla om politik? Nu när vi behöver enas och stötta varandra. Nu när vi antingen är med och hjälper till, eller ängslas på distans och lider med det drabbade. Nu när vi är mitt i, men också behöver förbereda oss för efterverkningarna av allt detta. Allt som brinner och allt som torkar bort. Korna som skulle ge oss mjölk men som nu blivit kött eftersom de skulle svälta ihjäl kommer att påverka oss alla.
Initiativ som att butiker enbart säljer svenskt kött för att stötta känns gott. Vi måste hjälpas åt. Bregottpaketen kommer att bli dyrare så också mjölken, men för det får vi inte sluta köpa det svenska, vi som har råd. Värden av skog är borta. Hur det påverkar vårt land vet vi ännu inte. Men att det är många skogsägare som drabbas kan alla förstå.

Mitt i allt detta är jag också kritisk, men min kritik går inte att rikta mot en enskild regering. Det är något med Sverige som är alltför byråkratiskt. Det tar för lång tid. Beredskapen måste tydligen prövas för att se att den är under all kritik. Vi måste rusta upp. Vi måste vara på tårna för sådana här händelser. Att sända ut foldrar till oss medborgare via myndigheten för samhällsskydd och beredskap och samtidigt visa på allt för långa ledningar när det gäller att vara beredd på en nationell katastrof som dessutom gick att förutspå. Extrem torka ger ökad risk för bränder. De vet vi.

Redan innan denna hetta och dessa allvarliga bränder så kunde vi som hänger med i samhällsutvecklingen inse att vi är på väg mot ett valresultat som troligen inte ger en starkare regering än den vi nu har. Denna katastrof har inte gjort att det blir mindre oroligt hösten 2018. Det gäller att vi håller ihop.

1 kommentarer

Vi behöver fler Saravarelser

18 juli, 2018

Jag är numera en Saravarelse. Det är så jag benämns av Gunilla Bresky som gör filmen om sin vän Sara Lidman. Filmen är en dokumentär och det är inte så att jag spelar Sara. Jag är enbart hennes varelse. En mycket stolt sådan.

Sara Lidman. En människa som inte går att jämföra med någon annan. Hennes litterära förmåga och författarskap är en sak och hon har fått mycket uppmärksamhet för sina böcker, vilket är helt rätt. Men för min del är det personen som fascinerar.
Igår kom jag hem från ett par dagars filmning. Det är en ynnest att få vara med om detta. Jag kan fortfarande inte förstå att livet kan bära med sig så mycket gott om man ser till att vara öppen med sina önskningar och följa sitt hjärta. I Lidmangården är det gudagott att vara för en som delar hennes intressen. Av alla intressen som Sara hade så delar vi intresset för hur människor i glesbygd behandlas. Inte minst från Norrlands inland. Saras hem är fyllt av litteratur och skrifter kring det som skapade henne och som hon skapade och jag försöker ta tillvara allt jag ser när jag är där.


På en av väggarna hittade jag den här affischen. Allting försvinner söderut – När vi kan förädla. Vet inte när den här trycktes. Gissar att det är på 70 talet. Hur som helst så är det länge sen men samtidigt nu. Budskapet är fortfarande aktuellt och man vet inte om man ska skratta eller brista ut i ett urvrål. Frågan är vem som hör våra vrål? Sanningen gör kanske får ont att ta in. Att varken nuvarande eller någon regering jag eller Sara minns har samvetet att se till att vi som bor i delar av Sverige där råvarorna tas också ska få rimlig ersättning. Eller att se till att leva upp till den rättvisa och demokratiska land man vill mena sig vara. Spelar partier roll? Spelar regeringar roll? Eller är det fler Saravarelser som behövs?


Norra Sverige eller Norrland som jag gärna kallar det har sen mannaminne utplånats på naturresurser och avfolkats på grund av att industrierna och vinsterna finns söderut. Detta är inget nytt och man undrar vilka krafter som medverkar till att vi fortfarande får leva i sviterna av industrialiseringen när det
1. Inte var rättvist medan tidseran pågick.
2. Numera kan påverka människors rörlighet om man vill om politik är att vilja.
3. Digitaliseringen gör att näringslivs-, lokaliserings och utbildningspolitik skulle kunna räta ut orättvisan. Om man vill!
Men istället så ska vi som bor i landsbygderna där råvaror och människor flyttas från fortfarande känna oss misslyckade. Som om vi inte kom iväg. Som om vi inte varit starka nog att följa strömmen när vi faktiskt valt fördelarna med att bo närmare natur och ett liv utan den stress som staden genererar.
Jag är en Saravarelse. Det förpliktigar och jag har verkligen en ambition att göra det jag kan för att ta vara på uppdraget.

1 kommentarer

Sveriges minsta BB och frågan om vår välfärd

13 juli, 2018

Tänk vad en lyftkran kan göra för en bygd. Undrar om en lyftkran i varje kvarter ger samma känsla. Troligen inte. Tänk vad ett lagom stort BB och akutsjukhus kan göra för människorna i en bygd. Undrar om ett överfullt sjukhus ständigt beredd på nödläge gör detsamma för människorna i en storstad? Troligen inte.


Jag har fött tre barn på det BB som ni ser på bilden. Jag är också själv född där. Frågan är om mina barnbarn kan få födas här på Sveriges minsta BB? Beror det på hur jag röstar? Beror det på huruvida landstinget organiseras? Om Västerbottens läns landsting går samma väg som Västernorrlands? Man kan aldrig veta.

Tänk vad en trygg och tillgänglig skolgång kan göra för ett barn. Eller hur ett barn påverkas av att höra att man inte kan ha kvar skolan, eller föräldrars oro för obehöriga lärare.
Mina tre barn har haft en bra skolgång hittills men mycket har hänt mellan den förstfödda och den som kom 8 år senare. Både kring lärarsituationen men också kring barns trygghet i skolan. Ökade krav genom till exempel nationella prov och en utveckling där det yttre blir allt viktigare har haft stor påverkan på min yngsta dotter.

Tänk att bo en region där det är självklart att bli kallad till tandläkaren varje år. Undrar hur det känns? Undra om de som bor i regioner där det är självklart någonsin tänker på det.
Här i Västerbottens inland blir man inte kallad till folktandvården längre. Det finns inte personal för mer än när tänderna är trasiga. Inget förebyggande arbete alltså trots att vi betalar lika mycket, eller mer skatt.

Kompetensförsörjning är en av mina hjärtefrågor. Den har ingått i mina tidigare uppdrag och är en fråga som verkar sakna lösning trots att det är den största anledningen till att vår välfärd krackelerar. Det är inte pengar som saknas. Det är personal med rätt kompetens.
Hur kan det få fortsätta vara en av våra största samhällsproblem som drabbar medborgare i hela landet? År efter år. Decennier efter decennier.

Frågan hotar inte enbart längre. Den drabbar.

Var är regeringen i den här frågan. Man talar om att stimulera samarbete mellan lokala lärcentrum och kommunerna med universiteten som tänkbar medspelare men som inte verkar ta den tredje uppgiften på allvar. Och ingen gör något åt det. Nog ska det väl gå att styra om politik är att vilja. Eller?

0 kommentarer

Jag väljer att se det goda

11 juli, 2018

I en blogg under rubriken Stad och land – hand i hand är det lämpligt att delge en del intryck från Almedalen. Nu visade sig bli något helt annat än jag trodde när jag satte min fot på den ö som så många av oss älskar. Då trodde jag att mina intryck mest skulle handla om bristen på regionalpolitik och de orättvisor det leder till.

Foto över Visby från Ängelholms flygplats hemsida.

Men det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig. Mina intryck kom istället att domineras av helt andra saker. Nämligen det som är grunden i våra samhällen och som handlar om det mellanmänskliga. Det humana. Det som bygger våra samhällen varje dag. Det som handlar om oss människor och vår relation till varandra. Den viktigaste naturresursen av alla.

Det som handlar om krafter som vill motverka ett öppet och demokratiskt samhälle. Krafter som inte enbart avser röra om och förstöra Almedalen som företeelse, utan som ärligt och öppet vill demontera vår demokrati. Som öppet och ärligt vill demontera vår rätt att uttrycka oss och vara olika. Att vara den vi är, och älska den vi vill, och ingå i ett samhälle där vi känner oss jämlika, oavsett var vi kommer ifrån.

Almedalen 2018 kan komma att fungera som en väckarklocka för vikten av att vi med alla krafter och på alla sätt motverkar att nazistiska och främlingsfientliga rörelser får förgöra en plats som är skapad för att främja demokrati och bygga broar mellan medborgare och makt. Och ett land som borde göra detsamma. Almedalen 2018 kan också komma att bli en viktig markering för hur mycket gott som finns i Sverige. Hur bra vi är på att ta hand om varandra och hur starka vi är när vi går samman för det goda.

För trots att det destruktiva krafterna fick så mycket plats i media visade sig att det starkaste laget var vi som representerade det blågula hela veckan och inte bara när vi skulle heja fram Sverige i åttondelsfinalen. Vi var både starkare och många fler än de som var klädda i vitt och flaggade med andra färger än det blågula, eller dem som står för mångfald.

Av alla mina intryck väljer jag dock att fyllas av det som var vackert i allt det grymma. Det var nämligen fantastiskt fint att se hur människor samlade sig för att hjälpa en man som segnade ihop mitt under statsministerns tal. Det var också vackert att se hur representanter för KRIS – Kriminellas revansch i samhället stod samlade mot de destruktiva krafterna som en mänsklig barriär mellan det som i alla fall jag vill definiera som det onda och det goda. Vackert är ordet för det. Vackert är när vi människor går samman för det som är gott och vackert är att veta att det alltid finns chans att välja ny väg. En chans att välja den väg som samlar och förenar istället för den väg som splittrar och förgör.
Almedalen 2018 blev en påminnelse om att det är vi människor som bygger våra samhällen varje dag. En viktig påminnelse även för de folkvalda i takt med att fler och fler börjar känna sig utanför samhällskontraktet vilket leder till att vägen för dem som väljer det som splittrar trampas upp alltmer.

0 kommentarer