En plats att längta till

Alla har vi en plats dit vår längtan bär. Vissa har säkert fler än en och andra har fullt upp med att klara dagen av olika orsaker vilket gör att längtan handlar om helt andra saker. Den plats som fyller mitt hjärta är Tavelsjö i Umeå kommun. Här har jag ägnat min barndoms bästa stunder. Här fanns mormor. Här fanns bad och ljuva sommarvindar. Här fanns Helges lanthandel enbart 100 meter från mormors hus. Ett hus som sedermera blev vårt till min stora glädje men en glädje som byttes till sorg när mamma och pappa tvingades sälja det på grund av den gudsförgätna sjukdomen ALS.

Jag har funderat mycket på varför jag inte kan släppa den här platsen. En del beror på att det är en plats där jag känt mig trygg men också stolt. Här var mamma och pappa gladare. Mamma på grund av att hon var hemma och pappa för att han älskade sjön, fiske och att tjivas med mormor.
Min mormor Elin var jordgubbsodlare och redan som liten kände jag mig stolt över henne. Dels över hennes stora jordgubbsodling. Jag menar vilken unge ville inte ha en mormor med mycket jordgubbar? Men också för att hon klarade det stora huset själv efter att min morfar John Mattsson dog en alltför tidig död. Hans hjärta av guld som klappade för hela bygden blev tråkigt nog för tungt att bära.
En del av mormors försörjning var inhyrda Umedalspatienter. De tre damerna bodde på övervåningen och jag fick hjälpa till att kalla dem med ljudet av en liten skälla när det var dags för de tre att komma ner på mat. Jag stod spänt kvar och såg deras kängor och vida kjolar komma farandes ner för trappan men smet snabbt in till mormor före dem så jag kunde sätta mig vid bordet och se på när de åt.

Det är i Tavelsjö jag har mina berättelser och min kära pappa begravd.

Det är till Tavelsjö jag hoppas på att kunna återvända några somrar till.