”Vi som bor här vill faktiskt njuta av utsikten och inte behöva se alla dessa rundbalar. Det var mycket finare med hässjor, finns det ingen bonde som orkar göra sådana längre”.
Ni som fortfarande är med ända hit är värda en eloge. Det är till er som orkar läsa långa texter med bristande underhållningsvärde som vi får ställa vår tillit till, när det gäller att forma en ännu bättre framtid för oss alla.
Jag och Håkan känner oss inte som några mäktiga lobbyister. Jordbruket är till stor del styrt av politiken. Jag hatar att det är så, men så länge det är på det sättet så behövs någon organisation som kan representera bönderna.
Då är det slut med stora delar av det norska jordbruket. De har, liksom en stor del av det svenska jordbruket hade, inte en chans. Kanske sker det snart, kanske sker det senare. Den som är högt belånad den dag skyddsnätet tas bort kommer att sitta där med skägget i brevlådan.
Så äntligen, efter 75 mil i bil har jag hittat det jag letade efter. En handsmidd lie från Tinn. Crèmè de la crèmè bland liar. Nu kan jag inte skylla på materialet längre.
Jag var precis på den lokala matbutiken här i Orsa för att proviantera lite. Jag får nämligen dambesök över lunchen och tänkte att det vore trevligt att bjuda på någonting annat än fil och flingor. Jag överhörde en konversation mellan en äldre herre och en ur personalen: – Jag hittar inte [det lokala bageriets] skorpor,…
Vi sitter ute en stund på kvällen, jag och Gunnar. Solen är på väg ned och vi tittar ut över sjön Totak. Sjön ligger 700 meter över havet och det är kallt. Bara några få plusgrader. ”Berget där borta kallar vi för Björnstjerne Björnson” säger Gunnar och pekar.
Man kan liksom inte fråga rätt ut. Vi måste prata runt lite först. Gunnar säger att jag är ledare för bondelaget i Dalarna och brukar 90 hektar (eller 900 mål, som de säger här). Här i Norge framstår jag som värsta storbonden med 90 hektar. Jag försöker förklara att jag är en småbrukare med svenska mått mätt. Jag tror att de tolkar det som att jag försöker vara ödmjuk.
Varför skriver jag så mycket om liar? Tror jag att det är framtiden, att vi ska börja slå med lie igen? – Nej. Tycker jag att det är mer ”hållbart” att driva jordbruk med lie? – Nej.
Allt är nytt. Allt är fint. Ladugården är så välskött, luftig och ren, att det inte ens luktar ladugård i ladugården. I varje detalj i snickeriet är det extra möda nedlagt på att det inte bara ska vara funktionellt, det ska snyggt också.
