Brexit, makt och ansvar

Jag läser kommentarer om den rådgivande omröstningen om EU-urträde i Storbritannien med ett intresse som avtar i takt med att tiden går. Idag läser jag Svenska Dagbladets ledare signerad av Mats Johansson med rubriken ”Vad pojkarna på Eaton lärde sig”

Johansson resonerar kring om det var lämpligt att utlysa folkomröstning i en fråga som är så komplicerad och som får så stora konsekvenser. Så här skriver Johansson:

”Visserligen borde denna aldrig ha hållits av skäl uppenbara för alla; makt hör samman med möjligheten att avkrävas ansvar, och vem utkräver nu ansvar av dem som röstade för Brexit?”

Jag är den förste att skriva under på att makt och ansvar är två vågskålar som måste väga jämt – mycket makt måste innebära mycket ansvar och tvärt om.

Men har vi verkligen ett system där makt och ansvar väger jämt inom politiken?

För, vilket ansvar har egentligen politiker och hur tar de sitt ansvar?

Sedan möjligheten att ställa politiker inför riksrätt avskaffades i Sverige 1974, återstår väl egentligen bara två saker: kritik från konstitutionsutskottet och/eller att tvingas avgå.

Det yttersta sättet att ta ansvar är alltså att lämna sitt uppdrag. (ofta med bibehållen fallskärm och pensionsavtal)

Ärligt talat, är det verkligen en rimlig balans mellan makt och ansvar?

Som Johansson resonerar så borde alltså inte frågan ha ställts till befolkningen i Storbritannien, utan istället beslutats av de som kan ta ansvar.

David Cameron, som utlyste folkomröstningen tog sitt ansvar för det hela. Han meddelade att han tänkte avgå. Det var ju ansvarsfullt av honom, verkligen!
Visst var det säkert lite nesligt och pinsamt för Cameron att behöva erkänna att han gjort en felbedömning av folkopinionen – men var det verkligen den här balansen mellan makt och ansvar som de som på sjuttonhundratalet drog upp riktlinjerna för den moderna demokratin tänkte sig?

Ett annat sätt att se på balansen mellan makt och ansvar är att fundera på balansen mellan vilken makt man har och huruvida man måste leva med konsekvenserna av de beslut som fattas. Det är ju inga andra än den brittiska befolkningen som får leva med konsekvenserna av att antingen vara kvar i EU eller lämna. Av den anledningen var det kanske rätt att folket själva fick bestämma och att inte frågan fick bli ytterligare en bricka i det smutsiga spel som verkar pågå bakom kulisserna inom brittisk politik.