Makt och ansvar – uppföljning

Här om dagen skrev jag om makt och ansvar och hur viktigt det är att dessa två vågskålar väger jämt.

Jag reagerade på en ledartext i SvD som drev tesen att det var olämpligt att ha en folkomröstning om Brexit, eftersom den del av folket som vinner omröstningen och därmed får mycket makt inte kan avkrävas ansvar. Beslutet skulle hellre ha tagits av de som faktiskt kan ta ansvar, nämligen politikerna.

Ni hittar min blogg här:

https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/brexit-makt-och-ansvar/

Jag kritiserade slutsatsen eftersom jag menade att det moderna demokratiska systemet helt har tappat balansen mellan makt och ansvar. Det enda sättet en politiker kan ta ansvar på, är genom att avgå. Inte ens vanliga privatpersoner kan smita från sitt ansvar så lätt.

Vi har alltså lyckats skapa ett system där de som har mest makt bär minst ansvar.

I går rapporterade ekot om en händelse som på ett bra sätt illustrerar vad jag menar.

Israels före förra utrikesminister Tzipi Livni skulle inställa sig för förhör när hon var i Storbritannien angående den israeliska offensiven på Gazaremsan 2008-2009. Livni var tydligen i Storbritannien på en privat resa och skulle enligt uppgift ha kallats till ett frivilligt förhör.

Jag har ingen aning om sakfrågan och vem som gjort vad under nämnda offensiv. Så, för att poängen med denna text inte ska gå förlorad i den polariserande Israel-Palestina konflikten, så ber jag er bortse från den i detta exempel.

För det som är intressant i sammanhanget är händelseutvecklingen från det att Livni kallats till förhöret.

Det blev viss diplomatisk aktivitet och hastigt och lustigt hade Livnis privata resa till England förvandlats till en officiell resa och därmed fick Livni diplomatisk immunitet. Det innebar att hon inte behövde hörsamma kallelsen till förhöret. Genom beslutet förvandlades Livni alltså från en privatperson till en officiell person. Från en person som har lite makt, till en person som har mycket makt. Detta ledde till att möjligheten att ens ställa frågor till henne, helt försvann.

http://vlt.se/nyheter/omvarlden/1.4033915-israelisk-ilska-mot-brittisk-begaran

Händelsen, om den är sann, illustrerar alltså min poäng mycket väl. De som vi har gett mest makt har vi mindre möjlighet att ställa till svars, än vanliga privatpersoner som i princip inte har någon makt alls.

Tesen som Svenska Dagbladets ledarredaktion driver – att stora beslut måste fattas av politiker som vi har möjlighet att utkräva ansvar av och inte av befolkningen via folkomröstningar – tycker jag i och med detta faller.