Brott och straff

Det ska finnas en passage i boken om Alice i Underlandet där hon kommer till ett vägskäl. Hon frågar någon om vilken väg hon ska gå, varpå hon får frågan om vart hon ska. Hon svarar att hon inte vet, varpå det då konstateras att det då inte spelar någon roll vilken väg hon väljer.

Inte vet jag om det är en klockren analogi för att beskriva diskussionen om brott och straff, men på något sätt känns det som att vi inte riktigt vet vart vi ska.

Jag tror att de flesta är överens om att en brottslig handling måste ha någon form av påföljd. Men vilken typ av påföljd, är en svårare fråga. För att ens kunna ge ett svar på den frågan så är det nog nödvändigt att först fundera på vad syftet med påföljden är. Jag kan tänka mig ett antal olika syften.

• Brottsprevention.
  Genom att straffet innebär en kostnad för den som straffas – det kan vara ett bötesbelopp, en viss tid i fängelse, eller det sociala pris man ofta får betala som dömd brottsling – så blir det en form av prissättning på olika typer av brott.
  Om fortkörningsböterna är 2000 kronor och sannolikheten att åka fast är en procent så är det statistiska väntevärdet av kostnaden för att köra för fort 0,01*2000 = 20 kronor.
  Vi tänker oss att en person har vunnit 200 kronor på en lott. Prissumman måste hämtas ut på ett visst ställe före en viss tidpunkt. Personen i fråga inser att han eller hon måste köra fortare än vad som är tillåtet för att hinna hämta ut vinsten. En väntevärdesriktig kalkyl ger slutsatsen att det är ekonomiskt fördelaktigt att köra för fort, i det här fallet.
  Om fortkörningsböterna skulle höjas till 20000 kronor så skulle det, med samma sannolikhet att åka fast, inte längre vara lönt att chansa på att köra för fort för att hinna hämta vinsten. Om sannolikheten att åka fast i en hastighetskontroll skulle öka från en till tio procent, så skulle det inte heller längre vara värt att köra för fort.
  I det här resonemanget ses påföljden bara som priset man får betala för att begå en olaglig handling. Det är då upp till var och en att bedöma om det är värt att begå brottet eller inte. Om staten vill minska en viss typ av brottslighet så är det bara att höja straffet eller öka sannolikheten att brottslingar ska åka fast. Fler kommer då att bedöma att det inte är värt att bryta mot lagen.
• Upprättelse för brottsoffren.
  En funktion som påföljder har är att det sägs ge en viss upprättelse för brottsoffren och dess anhöriga. Om vi inte hade ett statligt rättssystem så skulle detta antagligen vara den vanligaste typen av påföljder för – i alla fall vissa typer av – brott. Begäret efter hämnd är nog en ganska djupt liggande mänsklig känsla. En känsla som kan locka fram de mest barbariska beteenden.
  På något sätt skulle man kanske kunna hävda att vårt rättssystem till viss del faktiskt är till för att skydda brottslingar från de straff som de skulle få om offret eller dess anhöriga själva fick utdöma det.
• Skydda samhället.
  Vissa typer av straff – särskilt fängelsestraff – kan ses som ett sätt att säkerställa att personer som notoriskt begår grova brott, inte längre kan göra det. Den som sitter inspärrad kan ju inte mörda, råna och våldta.
• Rehabilitering av brottslingar.
  En tanke med en påföljd är att man under straffets tid ska försöka få brottslingen på ”bättre tankar”. Tanken är att ge den som har begått ett brott redskap för att kunna undvika att det ska hända igen. Det kan vara psykologhjälp eller hjälp att skaffa en utbildning så att personen – efter avtjänat straff – kan få ett hederligt arbete, fungera i sociala sammanhang och kanske få en bättre självkänsla.

Det finns säkert fler olika tänkbara syften med påföljder, men bara genom att studera ovanstående korta lista inses det lätt att en typ av påföljd knappast kan vara optimalt för att uppnå alla dessa mål.

Ett långt och hårt fängelsestraff är knappast det bästa sättet att rehabilitera en grov brottsling och göra denna redo för ett hederligt liv i samhället.
En gratis utbildning innanför fängelsemurarna fungerar säkert dåligt som preventiv åtgärd. Att få en utbildning är ju  – även om många skoltrötta ungdomar kanske känner det så – inte ett straff. Det kan ju snarare ses som en belöning!
Dessutom skulle en gratis utbildning som erbjuds en grov brottsling knappast fungera som upprättelse för brottsoffren – snarare tvärt om – det skulle nog av många ses som en skymf.

Vilken typ av straff och påföljder som är bäst är alltså helt beroende av vad syftet med påföljden är. I mångt och mycket känns det som att vi nu försöker göra en kompromiss och hitta straff som levererar alla de ovan listade syftena. Det blir självklart en dålig kompromiss som egentligen inte gör någon helt nöjd. Brottsoffren tycker inte att straffen är tillräckligt hårda. Även om viss möjlighet till rehabilitering och utbildning ges innanför fängelsemurarna så är ett fängelsestraff ändå så stigmatiserande att det troligtvis är svårt att få ett jobb efter avtjänat straff ändå.

Kanske borde debatten, istället för att handla om straffen, handla om syftet. Vilken funktion vill vi att påföljderna ska ha? Om vi kan komma överens om det, så är det ganska lätt att tänka ut vilken typ av straff vi vill se i vårt rättssystem. Innan vi är överens om syftet, så kommer vi aldrig att kunna enas om vilka straff vi ska ha.