Därför är stora jordbruk hållbarare än små

Jag har en god vän och kollega i Skåne. Han odlar ungefär 1000 hektar spannmål. Jag odlar 50 hektar spannmål.

Förra året investerade han i två nya skördetröskor. ”De spiller mindre, så det går att motivera affären” sade han när jag frågade hur fasen han hade råd.

Såhär: En skördetröska tröskar ur kärnorna ur axen på spannmålet. Kärnorna hamnar i en tank i tröskan och resten passerar igenom tröskan och faller ned på marken. Tröskverket kan finjusteras så att ungefär 2% av kärnorna följer med genom tröskan tillsammans med halm och annat som rensas bort. Det finns alltså en optimal mängd kärnor som ska ”spillas” bort. Om tröskverket ställs in så att det inte blir något spill alls, så innebär det att för mycket av skräpet också följer med upp i tanken.

Min kompis nya tröska gick att ställa in, eller egentligen ställer den in sig själv, så att den spiller exakt två procent. Varken mer eller mindre. Han gamla tröskor spillde ungefär fyra procent påstod han. Det gör min också.

Jag räknar med att min kompis i Skåne har en snittskörd på åtta ton per hektar.

Hur mycket större skörd får han om han minskar spillet från fyra till två procent?

Två procent av åtta ton är 160 kilo. På tusen hektar blir det 160 000 kilo, eller 160 ton.
Jag antar att det motsvarar ett värde på ungefär 240 000 kronor, vilket i dagens ränteläge väl kan betala räntan på en ny tröska.

Vi tänker oss nu att min kompis gård istället brukades av 20 bönder som vardera hade 50 hektar.

Om var och en av dem har en varsin tröska som spiller fyra procent så förlorar de 12 000 kronor per år i form av spilld säd. För var och en av dem är 12 000 kronor inte tillräckligt för att motivera investeringen i en nyare tröska som spiller mindre.

För storbonden är det alltså lönsamt att investera i en åtgärd som minskar förlusterna i form av spill, men inte för en småbrukare.

Även om siffrorna i det här exemplet säkert kan ifrågasättas så var syftet att illustrera en princip. När en och samma lantbrukare har stor omsättning blir sådant, som för en lantbrukare med mindre omsättning är en bagatell, ganska mycket i kronor och ören.

Helt plötsligt blir det lönt att investera i effektivare maskiner: gödningsspridare och såmaskiner som inte slösar ett enda kilo i ”dubbelkörningar”, växtskyddssprutor där varje sektion kan stängas av, GPS-styrningar och bränslesnåla motorer.
Om en ”liten” bonde använder sin enda traktor 500 timmar per år så ger en bränslebesparing på 10% per timme ungefär 600 liter mindre dieselåtgång per år. På en stor gård där det kanske finns 15 traktorer ger samma åtgärd en besparing på 9 kubik diesel.

Det lilla blir stort på en stor gård. På en liten gård märks inte varje litet slöseri och även om det märks är det fråga om så lite pengar att det inte är lönt att investera i effektiviseringar och besparande åtgärder. På en stor gård kan besparingarna betala räntan på investeringen.

Det finns argument för att små gårdar är ”hållbarare” också, men min känsla är det är mer som talar för att större enheter vinner hållbarhetstävlingen.

Eller vad tror ni?