Den nya klasskampen

Jag har i tidigare inlägg skrivit lite om hur grunden för den parlamentariska demokratin är att identifiera och urskilja olika grupper i samhället. Dessa grupper ska sedan ställas mot varandra så att olika partier kan skapa sina väljarbaser i respektive grupp.

En klassisk skiljelinje är sprungen ur Karl Marx analys: Proletariatet, alltså arbetarna i den ena gruppen och kapitalet, de som äger produktionsmedlen i den andra gruppen.
I och med att nästan alla, via sitt pensionssparande, nu för tiden är kapitalister så har den här indelningen blivit mer och mer inaktuell . ”Klasskampen” är inte längre den bärande ideologiska skiljelinjen inom svensk politik.

Rent objektivt så borde mänskligheten lätt kunna delas in i grupper utifrån vilket kön vi har – och det synsättet har blivit populärt på senare år. Män mot kvinnor – vilka tjänar och vilka förlorar? Perfekt!
Är man det minsta osäker på vilken grupp man tillhör så är det, för de allra flesta, bara att kika ner småbyxorna och kontrollera.

Jag tycker mig se att en ny ”klassindelning” är på väg att växa fram; Den brukande klassen och den konsumerande klassen.

Till inte för så länge sedan tillhörde vi alla den brukande klassen. Ville man ha mat på bordet så fick man se till att bruka jord och skaffa sig en ko, en gris och en get. Ville man bygga sig en bostad så fick man hugga ner några träd och producera byggnadsvirke.

Men tack vare produktivitetsutvecklingen inom jordbruket och skogsbruket så frigjordes enorma resurser. Vi kunde börja med det som kallas ”arbetsdelning”.
Några tog på sig att fortsätta bruka naturen och övriga kunde jobba med andra saker, som att sy skor och kläder, administrera banktjänster och undervisa barn i skolan.

Jag antar att det inte var några större konflikter mellan dessa olika klasser, den brukande och den konsumerande, i början av utvecklingen. På den tiden förstod nog den konsumerande klassen att deras välstånd var beroende av att det fanns en brukande klass.

Men, människans minne är kort och det sträcker sig sällan över flera generationer. Det är väldigt tydligt när jag följer dagens debatt.

”Jordbruket står för si och så många procent av utsläppen!” konstaterar man häpet och pekar finger. ”Är det verkligen rimligt att en så liten andel av befolkningen ska stå får en så stor andel av utsläppen?”.
Ungefär så går debatten.

Men… att den process som producerar vår mat upptar en stor andel av får totala miljöpåverkan, är det verkligen så konstigt?

Innan jordbruket effektiviserades och industrialiserades var vi alla jordbrukare. I stort sett 100% av vår totala miljöpåverkan och energianvändning gick till livsmedelsproduktionen. Nästan 100% av arbetstiden och arbetskraften användes till att producera mat och energi (I form av foder till hästar och oxar som var den tidens traktorer).

På samma sätt kritiseras skogsbruket. Skogsbruket är fortfarande motorn i svensk ekonomi. För 100 år sedan arbetade 5000 man inom skogsbruket, bara här i Orsa. Idag är det få som direkt jobbar med skogsbruk, men produktionen är lika stor.
I retoriken är det då lätt att gå från att betrakta skogsbruket som ett allmänintresse till att betrakta det som ett särintresse. Från att det var något som angick många, till att det är något som bara angår några få.
Men det är ju inte sant, för så länge det finns en efterfrågan efter sågade trävaror, pappersmassa och energi så fyller skogsbruket alltjämt en lika stor funktion i samhället.

Brukandet av jord och skog har – för att använda ett modernt uttryck – ”outsourcats” till dagens jord och skogsbrukare. Outsourcingen har lett till att enorma resurser har frigjorts. Den har höjt välståndet så till den milda grad att miljontals människor inte behöver jobba mer än åtta timmar om dagen, ha ledigt på helger och njuta av sex veckors semester.
Den lediga tiden kan användas till mycket. Till exempel till att skriva inlagor, gå med i ”miljöorganisationer” och engagera sig politiskt – allt i syfte att kritisera den brukande klassen.

Vi som tillhör den krympande skaran brukare skakar på huvudet. Hur okunnig och bortskämd får man egentligen bli? Det verkar inte finnas någon bortre gräns.