Det grövsta brottet

Jag har nu ungefär tio år bakom mig som förtroendevald inom olika organisationer. Under den tiden har jag i olika sammanhang fått förmånen att gå kurser i ledarskap och personlig utveckling.

Det har varit ömsom vin och ömsom vatten, men jag har mest positiva upplevelser. Kanske är jag en sådan person, som har förmåga att sortera ut och komma ihåg det som är bra, och glömma det som är dåligt.

Sådana här kurser blir bäst då ens uppfattningar och förutfattade meningar utmanas, när kursledaren eller någon i gruppen av kursdeltagare får en att ändra uppfattning.
Det är jobbigt och utmanande, men det är väl i själva verket först då som kursen har gett något. Det är ju bortkastat att gå på kurs i flera dagar och bara få det man redan vet bekräftat.

En av de mest utmanande tillfällena var när en kursledare försökte få oss att förstå att vi skulle agera som att vi litar på andra människor, även om vi egentligen inte gör det.

Hans poäng var att det var en ”vinstmaximierande” strategi. Förlusten blir större om man felaktigt antar att man inte kan lita på en person som man faktiskt kunde lita på, än vice versa.

Det var oerhört utmanande för mig att ta till mig detta. Jag hade levt i en föreställningsvärld där jag tänkte att jag inte kan lita på någon. Ju mer tiden gick desto mer tyckte jag att jag fick det antagandet bekräftat.

Det lustiga är att nu, sedan jag har börjat lita på andra människor, så får jag mer och mer bekräftelse på att jag kan lita på andra. Det verkar som att mitt grundantagande blir bekräftat, oavsett vilket grundantagande jag väljer.

Visst går jag på nitar, ibland blir jag lurad. Men jag väljer att betrakta det som ovanliga undantag från regeln att människor i allmänhet går att lita på.

Sett ur en kollektiv synvinkel så är det mer uppenbart att det är en vinstmaximerande strategi om människor litar på varandra, än om de inte gör det. Vissa enskilda individer kan gå på blåsningar och kanske förlora på strategin, men gruppen som helhet har oerhört mycket att tjäna på en stark känsla av tillit. Det gör att gruppens samlade resurser kan användas på ett mycket mer effektivt sätt.

Det är därför mycket allvarligt om en känsla av bristande tillit sprider sig i en grupp, eller i ett land.
Brott mot tilliten betraktas i lagens namn som ”småbrott”. Cykelstölder, fickstölder, inbrott, små bedrägerier, en söndersparkad backspegel på en parkerad bil; allt är exempel på småbrott som snabbt blir avskrivna. Men den skada sådan brottslighet orsakar är enorm.
De skadar det viktigaste vi har – tilliten.

Därför tycker jag att det är allvarligt att sådana småbrott får mindre och mindre uppmärksamhet och polisiära resurser.
Kanske är det dags för en ny brottsrubricering – tillitsbrott – ett brott mot rikets säkerhet.