Det man ser och det man inte ser

Här om dagen var jag på styrelsemöte i ett av de bolag som jag har förtroende att vara styrelseledamot i.
Bland annat konstaterade vi att bolagets resultat kommer att försämras med ca två miljoner kronor när arbetsgivaravgiften för unga höjs. Två miljoner!
Efter flera år med stora förluster lyckades bolaget redovisa ett resultat på drygt tre miljoner förra året.
Från den blygsamma vinstnivån är två miljoner kronor i ökade kostnader inget man snyter ur näven. Allt annat lika, så minskar bolagets möjlighet att både investera och anställa.
Jag kan ärligt talat inte förstå hur det kan vara en jobbskapade politik.

Vi diskuterade en investering i ett av dotterbolagen. Kalkylen såg ganska bra ut, vi kanske skulle få tillbaka pengarna på 6 år.
En av styrelsens ledamöter begärde ordet och frågade om bolagsledningen hade ställt den aktuella investeringen mot alla andra tänkbara investeringar i hela bolaget.
För, som han sade, ”Det är visserligen intressant att se vad den här investeringen avkastar, men vi ser ju inte alla de investeringar som vi inte kan göra om vi väljer att göra den här investeringen”.

Givetvis har han rätt! Pengar är en begränsad resurs. I samma ögonblick som en investering görs beseglas ödet för alla alternativa sätt att använda pengarna.

I praktiken är alternativen i ett bolag inte oändliga. Ett bolag har sitt specifika verksamhetsområde, ledningen har en strategi för vad man gör och vad man inte gör. Men ändå finns det väldigt många hål att stoppa pengarna i.
Ute i verkligheten, där du och jag och alla andra miljarder människor lever finns det däremot nästan oändligt med alternativ.
Det var den här insikten som Frédéric Bastiat kom till när han skrev sin essä ”Det man ser och det man inte ser”. Det är den här insikten som är så naturlig, men ändå så många bortser ifrån.

Jag har tidigare skrivit om att det är omöjligt att veta hur stor del av befolkningen som är vinnare på regeringens budget. Den texten var skriven ur ett lite annorlunda perspektiv – vi kan inte veta därför att vi inte vet om människor värderar den service som de får tillbaka från staten högre eller lägre än de skattepengar de tvingas betala in.

Enligt Bastiat är det omöjligt att säga om vi tjänar eller förlorar på den högre skatten eftersom vi inte kan veta vad pengarna som betalas in i skatt hade använts till istället. Kanske hade någon istället använt pengarna till att investera i något som hade blivit Sveriges nästa exportsuccé – i såfall tjänade vi inte på att skatten höjdes.

Vad pengarna hade använts till istället om de inte hade betalats in i skatt kan vi omöjligt veta. Det är ytterligare en anledning till att ta varje analys av ”vilka som tjänar på budgeten” med en stor nypa salt.

De ungdomar som inte får sitt första jobb för de blir dyrare att anställa, de är däremot högst sannolikt förlorare.

Läs Bastiat!