Det var hon som förlorade, inte du

Jag hade förmånen att lyssna på en trendspanare i förra veckan.
Han, precis som jag, har noterat att den ständiga pendelrörelsen mellan individualism och kollektivism verkar fortsätta. Från en tid då individen stått i centrum har vi sedan några år hamnat åter i en tid som präglas av kollektivism. Denna gång kommer kollektivismen klädd i termer av grupptillhörighet och dess politiska konsekvens är vad som brukar kallas för identitetspolitik.
Det är i dag mer intressant vilken ”grupp” du tillhör än vilken person du är.

När jag lanserades som bloggare här på Land.se gjordes en intervju med mig och jag ser att jag redan då var emot identitetspolitiken. Jag är emot den därför att jag tror att det är en livsfarlig utveckling. För när man väl börjar fokusera på olika människors grupptillhörighet så är steget inte så långt till att hålla olika grupper av människor ansvariga för allt tänkbart elände i världen. Vi har sett sådant hända tidigare i historien.

En annan konsekvens är att individens egenskaper och prestationer kommer i skymundan. Det är ett problem, både när individen gör bra prestationer och dåliga.

Det var stort fokus på att Hillary Clinton var kvinna i den nyss avslutade valrörelsen i USA. Clinton blev således en representant för gruppen kvinnor och många såg fram emot den första kvinnliga presidenten i USA:s historia. Om Hillary hade vunnit hade det inte bara varit en seger för henne utan även för hela världens kvinnor – iallafall skulle det ha framställts så. Hennes vinst hade inte varit ett resultat av hennes personliga egenskaper utan av hennes grupptillhörighet. Ett effektivt sätt att nedvärdera en persons skicklighet och kompetens.
Nu blev det ju inte så, det räckte inte att bara vara kvinna. Det behövdes tydligen en politik också.

Clintons förlust blev, som ett resultat av grupptänkandet, inte en framgång utan ett nederlag för världens kvinnor. När prestigeförlusten delas av hela gruppen kvinnor, är det lätt att tänka att inga kvinnor kan.
Men, det enda som prövades i valet var ju om Hillary Clinton kunde blir president eller inte.
Jag tycker att det är orättvist mot Clinton att lägga en sådan enorm börda på hennes axlar, som det innebär att representera drygt hälften av världens befolkning. Hennes motståndare hade förmånen att bara representera sig själv och det parti han företrädde. Om Donald Trump hade förlorat skulle antagligen ingen dra slutsatsen att män inte kan bli presidenter. Hans nederlag skulle vara hans eget och bero på hans egna tillkortakommanden.

Liknande problem ser jag i debatten om kvoterade börsbolagsstyrelser. När man kvoterar in människor utifrån vilken grupp de tillhör, bedömer vi inte individerna utefter deras personliga egenskaper – utan utefter deras grupptillhörighet.

Det finns kvinnor som misslyckas med sina uppdrag – precis som det finns män som gör det. Kvinnor måste ha samma möjlighet att misslyckas som män har, utan att man för den skull drar slutsatsen att alla kvinnor kommer att misslyckas – att gruppen kvinnor skulle vara predestinerade att misslyckas.

Jag tror att alla skulle tjäna på om vi tvingade pendeln att slå tillbaka, så att vi slutar diskutera grupp och istället diskuterar individer. Jag känner många kvinnor som tackat nej till styrelseuppdrag, därför att det har visat sig att det inte är deras personliga kompetenser och erfarenheter som efterfrågas.

”Hej Jenny, vi i valberedningen har konstaterat att vi saknar kvinnor i styrelsen – skulle du, som ju är kvinna, vilja ställa upp?”

Det är väldigt klokt att tacka nej till sådana förfrågningar.