En miljon, hit eller dit.

21 juni, 2016
Kategori:

När jag tidigare skrev om priset på flaskvatten och mjölk så försökte jag beskriva den process som gör att olika varor får sina priser. Jag förde ett resonemang om priset på dricksvatten i olika situationer – dels i öknen och dels här i Sverige där denna vara finns i överflöd.

I resonemanget snuddade jag vid teorin om avtagande marginalnytta, eller marginalvärde.

Teorin handlar om att den första enheten av en viss vara har ett högre värde än den andra enheten och så vidare. Om du är hungrig så är du beredd att betala för ett mål mat. Det är bara att studera prislistorna på landets lunchrestauranger för att se vad marknadspriset är. En dagens lunch kostar i storleksordningen 100 kronor.

Tänk dig att du precis har ätit en dagens lunch. Precis när du skrapat ihop de sista smulorna på tallriken får du ett erbjudande att köpa ytterligare en portion. Skulle du vara beredd att betala 100 kronor till för ytterligare en lunch? Nej, antagligen inte. Du kanske till och med är så mätt att du inte vill ha en portion till även om du får den gratis. 
Det här är en, ganska extrem, illustration av principen om avtagande marginalnytta.

För en miljonär är ytterligare 1000 kronor på sparkontot inte lika mycket värd som den första tusenlappen han eller hon kunde spara. För en miljardär är ytterligare en miljon inte så mycket värd som den första miljonen. Det är större skillnad mellan att ha en bil och inte ha någon bil alls, än det är mellan att ha tre eller fyra bilar. 
Det går att hitta hur många exempel som helst på att teorin om avtagande marginalnytta verkligen stämmer. Jag kan inte komma på något fall där ytterligare en enhet av en vara är mer värd än de enheter av varan som en person redan har.

I politiska sammanhang har teorin om avtagande marginalnytta använts för att motivera en (politiskt driven) omfördelning av resurser. Eftersom en miljonär inte värderar ytterligare en tusenlapp lika högt som den första tusenlappen – så är det bättre att någon som har mindre pengar får tusenlappen. På så sätt höjs den totala lyckan i samhället – allt enligt den utilitaristiska moralfilosofins mål.

Men, även om det kan finnas fall då det faktiskt är på det sättet, så begår man ett misstag när man tänker så. För även om varje enskild individ har sina kurvor över hur marginalnyttan avtar så går det inte att jämföra olika individers kurvor. Om vi tänker oss att två personer har precis lika mycket pengar, säg, en miljon var. Om dessa personer får ytterligare en tusenlapp var, så vet vi att de båda kommer att värdera den nya tusenlappen lägre än vad de värderade alla de tusen tusenlappar de redan hade. Men vi kan inte säga att de värderar den ytterligare tusenlappen lika mycket.

För den ena miljonären kanske just denna tusenlapp är vad som fattas för att han eller hon ska kunna göra den investering som varit personens dröm i hela livet. Den andra miljonären kanske inte har några som helst idéer om vad han eller hon ska göra för pengarna. I båda fallen är den nya tusenlappen värd mindre än alla tidigare tusenlappar, men de har ändå helt olika värde för de två personerna.

Det är därför inte säkert att vi ökar den totala nyttan, eller lyckan, i samhället genom att omfördela resurserna. För även om teorin om avtagande marginalnytta är helt korrekt, vilket den är, så kan vi inte använda den som argument för en utilitaristisk omfördelningspolitik. 
Värde är inte ett objektivt mått, som vikt och längd, där vi kan jämföra olika personers upplevelse av den nytta som ytterligare en enhet av en vara skapar. Värde är ett subjektivt mått som är helt unikt för varje enskild individ.

EU, Brexit och frihandel
Tillitens baksida