Ett riktigt dåligt argument

Jag kan inte säga att jag är speciellt bra på att debattera. Jag är direkt dålig, därför att jag är konflikträdd.
Kanske skulle jag kunna påstå att jag är bättre på att diskutera, även om jag allt oftare märker att jag helst försöker undvika även detta. Mina år som ”diskutör” har gjord mig cynisk och jag drabbas allt oftare av en känsla av meningslöshet. Kanske är det helt enkelt som så, att jag inte vill veta vad folk tycker och hur de resonerar. När det gäller andra människors värderingar och åsikter så kan livet bli betydligt lättare att leva om man får göra det med okunnighetens slöja hårt virad runt huvudet.

Även om jag inte debatterar så gärna och väl, så har jag iallafall lärt mig så mycket att jag känna igen ett riktigt bra argument. Det innebär givetvis också att jag kan känna igen dess motsats – ett riktigt dåligt argument.

Ett sådant argument – alltså ett dåligt – stöter jag på då och då. Både när jag samtalar med ”vanligt folk” och med människor med myndighetsroll. Det brukar börja med att vederbörande harklar sig lite myndigt och fixerar blicken på en punkt som liksom ligger bakom mig – i oändligheten.

”I den här frågan så företräder jag den som inte kan tala för sig själv, nämligen miljön. Därför anser jag att….”

De som använder detta sätt att debattera försöker skaffa sig ett trumfkort som slår alla andra argument. Dessutom är det ett trumfkort som inte går att syna.

Den första invändningen mot argumentet är av logisk karaktär. Hur kan miljön, som ju inte kan tala för sig själv, ha gett just denne person mandat att företräda den? Hur gick det till när miljön utsåg just denne person till dess talesperson? Hur ska man hantera en diskussion där två personer som inte håller med varandra, båda säger sig ha fått detta mandat från miljön?

Den andra invändningen är att detta förhållningssätt ger en grov förenkling av frågornas karaktär. Det är väldigt sällan som målkonflikten är så tydlig att den står mellan miljön och något annat intresse (ekonomiska intressen, sociala intressen eller något annat samhällsintresse).

Det som många gånger utmålas som en konflikt mellan ekonomiska intressen och miljöintressen är sällan ens en konflikt. När vi får ett högre ekonomiskt välstånd har vi oftare råd att ta större miljöhänsyn.

Den vanligaste målkonflikten när det gäller miljön är inte ens mellan miljön och något annat intresse, utan mellan olika aspekter på miljön och dess skydd. Det finns till exempel goda miljömässiga argument för att öka användningen av förnyelsebar råvara från skogen till energi, drivmedel och material. Mot detta ställs ofta frågan om biologisk mångfald och artrikedom. Hur ska den som säger sig ha fått mandat att företräda miljön ställa sig i denna fråga?
Hur ska olika typer av miljöpåverkan värderas när de ställs mot varandra? Hur ska lokal miljöpåverkan ställas mot global miljöpåverkan?

Hur många ”sparade” koldioxidekvivalenter motsvarar en biotop för lavskrika? Hur många igenvuxna betesmarker motsvarar ytterligare ett vargrevir? Hur ska vi värdera miljöpåverkan av att vi slutar använda vissa kemiska bekämpningsmedel mot ogräs i lökodling i Sverige, om det innebär att odlingen flyttar till ett land där dessa preparat (och andra) används i odlingen? Hur ska den minskning av det svenska jordbrukets utsläpp av näringsämnen i Östersjön som skulle bli effekten av att jordbruket försvann helt från landet värderas? Ur Östersjöns perspektiv beror det ju på om livsmedelsproduktionen flyttar till något annat land som också ligger vid Östersjön eller om den flyttar till något land som inte ligger vid Östersjön. Hur det blir kan vi ju omöjligt veta i förväg.

Argumentet är alltså dåligt därför att det ger en bild av att målkonflikten är enkel. Dessutom framställer de människor som oerhört enahanda – som att samma person inte samtidigt kan ha ekonomiska, sociala OCH miljömässiga intressen. Man kan faktiskt ha ett stort miljöintresse samtidigt som man har ekonomiskt intresse i att bruka naturen. Det är inte alls en ovanlig kombination av intressen. Det är till och med en väldigt vanlig kombination.