EU, Brexit och frihandel

Nu ser det ju ut som att det inte blir någon Brexit – alltså att Storbritannien stannar kvar i EU. Även om det kommer att ses som en framgång för de etablerade partierna och premiärminister Cameron, så måste det betraktas som en Pyrrhusseger. Storbritannien blir kvar i EU men det blir tydligt att knappt halva befolkningen inte vill vara med. Både i EU och i Storbritannien kommer att ha sår som tar lång tid att läka.

I rapporteringen får jag uppfattningen att de som stöder Brexit är nostalgiska bakåtsträvare som drömmer sig tillbaka till en tid som flytt. De är globaliseringsmotståndare och de är kritiska till frihandel. Några, men inte alla, är kritiska till invandringen. Framför allt är de lågutbildade och de bor inte i London.

Men en liten fraktion av motståndet utgörs av de som omfamnar globaliseringen och är för frihandel. De är alltså för allt det som EU säger sig arbeta för, men de tror helt enkelt inte att EU är rätt väg att gå. Jag tenderar att hålla med dem.

Frihandel är ett begrepp som inte är svårt att förstå. Det är när två människor eller två företag tillåts göra affärer med varandra utan tullar eller andra restriktioner. Någon har sagt att ”världens bästa frihandelsavtal, det är ett helt blankt papper och ett handslag”. Mer än så behövs faktiskt inte.

EU är, på ett sätt, en frihandelsunion. Inom unionen får varor och tjänster förflyttas över gränserna.
Men EU är också en tullunion. Nu håller man förvisso på att förhandla ett så kallat frihandelsavtal med USA, men med tanke på hur lång tid förhandlingarna tar så kommer det nog att vara allt annat än ett blankt papper och ett handslag. Vänner av riktig frihandel vill inte inskränka frihandeln till att bara gälla inom EU, utan den ska innefatta hela världen.

Det stora problemet med EU som frihandelsunion är att man verkar ha missat den stora poängen med frihandel. Frihandel gör inte bara att olika producenter får konkurrera med varandra utan även att olika politiska och ekonomiska system tillåts konkurrera med varandra. Inom EU verkar man vara helt besatt av tanken på att det inte får förekomma någon ”osund konkurrens” – det vill säga att något land har regelverk som ”är bättre” än övriga länder inom unionen.
Därför har EU, förutom en förment frihandelsunion och tullunion, också blivit en regleringsunion – en union där alla ska tvingas följa samma regler.

Det är ungefär samma fenomen som med kommunaliseringen av den svenska skolan. Det hela såldes in som att skolan decentraliserades vilket skulle ge kommunerna större frihet att, utifrån förutsättningar och behov, utforma skolan på bästa sätt. Men det var bara fråga om en halv decentralisering. Betalningsansvaret kommunaliserades men beslutanderätten om hur skolan ska utformas ligger inte på kommunerna utan på staten.
Det blev ett system som givetvis kom att gynna rika kommuner med stor befolkning.

EU:s konstruktion missgynnar svagare regioner på bekostad av de starka och rika regionerna. Istället för att de svaga regionerna tillåts konkurrera med, till exempel, lägre skatter och generösare regler, så ska de kompenseras genom olika former av stöd och bidrag från EU:s gemensamma kassa. Detta sätter de svagare regionerna i beroendeställning och dessutom skapas inte incitament för företagande och entreprenörskap. I stället växer det fram stora byråkratiska organisationer för att administrera bidragen och en hel yrkeskår av personer som lever på att driva olika typer av EU-finansierade projekt.

EU är från början ett fredsprojekt, sägs det. Jag är övertygad om att frihandel är en bra försäkring mot krig. I ett berömt citat sade Frédéric Bastiat ”Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det.”
Men de flesta krig som förs idag är inbördeskrig, ofta med separatistiska inslag. EU har utvecklats till något som mer och mer liknar en centraliserad stat av stater. Människor som förvisso gärna besöker varandras länder och gärna gör affärer med varandra, tvingas in i en situation där många upplever att det är någon annan än de själva och de politiker som de har valt, som bestämmer över dem. 

Jag är orolig över att det är en utveckling som inte nödvändigtvis garanterar fortsatt fred i Europa.

En annan observation är att en del av argumenten mot en Brexit är att Europa då skulle försvagas militärt och därför ha sämre förmåga att föra krig mot Ryssland om så skulle behövas. Det nog sant, men det känns som ett lite konstigt sätt att motivera det stora fredsprojektet.