Fel hur än man gör

Det kanske ligger nära till hands att tro att vi som är fundamentalister i vårt försvarande av den fria marknaden och kapitalismen gillar de institutioner i samhället som är satta att se till att konkurrensen fungerar.

Men riktigt så är det inte. Vi anser nämligen att den fria marknaden – i sig – är den bästa garanten för en fungerande marknad och hård konkurrens.

Lite skämtsamt har den libertarianska positionen i frågan formulerats ungefär såhär:

”Det är omöjligt att följa konkurrenslagstiftningen.
En producent kan försöka sälja sina varor till ett betydligt lägre pris än konkurrenterna. Då misstänks producenten för att hålla på med prisdumpning. Prisdumpning får man inte syssla med och det tyder på osund konkurrens.
En producent kan sälja sina varor till ett oskäligt högt pris. Han eller hon är då en ockrare och det är inte tillåtet.
En producent kan hålla exakt samma priser som sina konkurrenter. Det är inte heller tillåtet då det då är fråga om prissamarbeten och karteller.”

Det här sättet att resonera kom jag att tänka på idag när jag har haft anledning att fundera över mjölksituationen och Arlas roll i den kris som nu råder globalt.

Jag har ju varit med ett tag nu, och kommer ihåg tiden kring 2010, då den mejeriförening vi levererade vår mjölk till hette Milko.

Några år tidigare hade mjölkpriserna rusat i höjden och mejerierna tävlade om att höja mjölkpriset. Mjölken var eftertraktad och många mjölkbönder var attraktiva för andra mejeriföreningar. Detta ledde till att respektive förening fick lov att betala för att behålla sina leverantörer.

Det var en tävling som Milko inte klarade av. De hade betalat mer än vad de mäktade med och nu var de tvungna att sänka priset. Många av Milkos leverantörer accepterade inte det sänkta priset och lämnade föreningen. Resten är, så att säga, historia.

Här i Dalarna var många gånger retoriken denna:

”Stora starka Arla utnyttjar sin marknadsposition, sin möjlighet att agera på världsmarknaden och sitt starka kapital för att slå ihjäl sina konkurrenter”

Arla fick alltså kritik för att de betalade för mycket för mjölken.

Nu är situationen den omvända. Arla som är mest exponerad mot världsmarknaden har tidigast fått ta konsekvenserna av det sjunkande globala priset. Nu är det återigen Arla som leder prisutvecklingen – fast den här gången  i negativ riktning.

Nu är det annat ljud i skällan hos de som har åsikter om mjölkmarknaden. Nu är det stora starka Arla som utnyttjar sina leverantörer och som betalar för dåligt. De mindre mejerierna får kritik för att de inte tar emot alla leverantörer och ger alla mjölkbönder lika bra betalt.

Arla har alltså hamnat i en helt omöjlig situation opinionsmässigt. Antingen betalar de bättre än övriga mejerier – då är de elaka för att de försöker döda konkurrensen. Eller så betalar de sämre än sina konkurrenter – då är de elaka för att de försöker skinna sina mjölkbönder.

Det enda som återstår är alltså att försöka betala exakt lika mycket som konkurrenterna. Om de skulle lyckas med det, så är jag säker på att konkurrensverket skulle tycka att det var oerhört intressant att undersöka hur sjutton det har gått till.