Företagande på vinst och förlust

Det verkar uppenbart att den bild ”gemene man” har av vad det innebär att äga och driva ett företag, skiljer sig radikalt från verkligheten.
Debatten om ”vinster i välfärden” är ett aktuellt exempel, men även frågor om utförsäljning av statliga bolag, bankers vinster och – inom min näring – lantbrukskooperationen, illustrerar den ensidiga synen på företagande.

Kanske kommer den felaktiga bilden av företagande från Karl Marx? Bilden av kapitalisten i form av en i cigarrökande ”fabrikör” i kritstrecksrandig kostym verkar ha etsats sig fast i mångas medvetande. Kapitalisten tar vinsterna, och arbetarna får precis så mycket lön att det räcker till mat och till hyra.

Det många inte verkar förstå, är att det är en stor skillnad mellan hur kapitalisten och löntagaren får sina pengar från ett företag. Löntagaren får lön i slutet av varje månad, från det att anställningen börjar tills dess att den slutar. Det finns till och med statliga lönegarantier som gör att löntagaren får ut sin sista lön, även om bolaget går i konkurs. Löntagaren har alltså ett deterministiskt, eller förutsägbart, kassaflöde från bolaget. En timmes arbetstid byts mot en timmes lön.
Kapitalisten, som har satsat pengar (kapital) i bolaget har ett stokastisk (slumpmässigt) kassaflöde från bolaget. En kapitalist som lyckas med sin satsning får inte bara tillbaka de satsade pengarna, utan även en viss ränta (vinst). Det är omöjligt att på förhand veta om investeringen kommer att generera någon vinst, eller om den ens kan betala tillbaka de satsade pengarna. Kapitalisten tar alltså en risk, där han eller hon kan förlora alla satsade pengar.

Men, säger ni, alla företag gör ju vinst? Det verkar som att det är säkra pengar för kapitalisterna!
Ja, alla företag som finns gör vinst. Kanske inte varje år, men iallafall över tid.
Anledningen till att vi inte ser företag där kapitalägarna gör årliga förluster under lång tid, är att dessa bolag snart upphör att existera. Alla de bolag där kapitalisterna förlorat sina pengar kan vi inte se, för de finns bara i historieböckerna. De bolag som vi ser idag gör vinst och det är därför vi ser dem.

Bilden av att bolag alltid gör vinst och är en god affär, har lett till en allmänt spridd åsikt att det är bra att äga bolag. Men baksidan är att ägaren också tvungen att tillföra nytt kapital om så behövs. Ett sådant exempel är de statliga kapitaltillskottet till Nordbanken i början av nittiotalet.
I dagens debatt om Nordea, som Nordbanken efter ett antal fusioner nu för tiden heter, glöms det ofta bort att det kapitaltillskott på drygt 60 miljarder som staten gjorde, var en direkt följd av att staten faktiskt ägde Nordbanken då. Staten tog alltså sitt ägaransvar, därför att men bedömde att kostnaden för att inte göra det (sätta bolaget i konkurs) var större än de 60 miljarder som krävdes för att rädda bolaget. Det visade sig, med facit i hand, att man gjorde ett korrekt beslut.

Det brukar vara borgerliga partier som vill sälja ut statliga bolag. Ofta är det av ideologiska orsaker. Socialistiska partier vill, också av uppenbara ideologiska orsaker, inte lika gärna sälja ut bolag.
I debatten verkar många göra likhetstecken mellan att sälja ut ett bolag och att ge bort det.
Men, en försäljning av ett bolag handlar, precis som skillnaden mellan kapitalistens kassaflöde och löntagarens kassaflöde, om skillnaden mellan slumpmässiga (riskfyllda) kassaflöden och ett förutsägbart kassaflöde. När staten säljer ett bolag får man en summa pengar direkt. Den summan är marknadens uppskattning av (det diskonterade) värdet av alla framtida kassaflöden i bolaget. Om bolaget är korrekt värderat vid försäljningen får staten alltså samma riskjusterade avkastning på sitt innehav, som om staten hade behållt ägandet.

Att så många tror att det bara finns en ”uppsida” i form av vinst, att hämta från ett bolag har lett till slutsatsen att det alltid är bra att äga alla bolag i hela värdekedjan ”från jord till bord”. ”Då kan ingen annan ta vinsterna” – sägs det.
Och, visst, det finns många goda exempel på när lantbrukskoopertioner har lyckats skapa vinster i förädlingsindustrin som kommit ägarna (bönderna) till del. Men, man kan inte bortse från ägaransvaret – ansvaret att ständigt vara beredd, och ha förmåga, att skjuta till kapital. Det kan både handla om kapital till forskning, innovation, produktutveckling och kanske förvärv, men också kapital som behövs för att återställa balansräkningen hos ett bolag som riskerar konkurs.
I stället för att ha en ensidig och felaktig bild av att företagande alltid genererar vinst och att det är bättre ju fler företag man äger, så borde istället varje enskilt innehav värderas utifrån relationen mellan de slumpmässiga framtida kassaflödena och vad marknaden för tillfället kan vara beredd att betala, i form av ett diskonterat nuvärde av dessa framtida kassaflöden.

Med tanke på hur många företag som startas, och hur få företag som finns kvar och genererar uthålliga vinster till sina ägare, så är det uppenbart att det är jäkligt svårt att göra vinst. Det är bara några få som lyckas, och det ska vi vara jäkligt glada för.