Grupparbete: Jordbrukspolitik

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hur lantbrukets produktivitet har ökat under lång tid. I det ”gamla bondesamhället” där nästan alla producerade sin egen mat, behövdes det i princip en persons arbete under ett år för att producera den mat som en person behöver under ett år. I en sådan situation, där alla är upptagna med att producera sin egen mat, kan nästan ingen jobba med någonting annat. Alla har jobb, men ingen har välstånd.

Idag finns det ca 16000 heltidsarbetande bönder i Sverige. Dessa står för 85% av livsmedelsproduktionen. Det innebär att vi klarar hela vår matproduktion på 18800 heltider. Vi är förvisso inte självförsörjande på mat, en hel del importeras, men jag tror att alla svenskar skulle överleva på den mat som produceras i Sverige om gränserna stängdes. Det skulle ske genom att konsumtionsmönstren ändrades från oliver och parmaskinka på fredagsmyset till en rejäl skål med havregrynsgröt.

Utvecklingen har inneburit att stora skaror människor har blivit tillgängliga för andra jobb i samhällsekonomin. Personer som förut behövdes för att sätta potatis, hässja hö, mjölka kor och vakta getter, kan istället gå i skolan, jobba som läkare, brobyggare eller professionella dansare.

Även om produktivitetsökningen har varit förutsättningen för ett ökat välstånd så har processen varit smärtsam för många. Det är smärtsamt att upptäcka att man inte längre behövs. De minst produktiva enheterna inom lantbruket har försvunnit i en rasande takt sedan mitten på 1800-talet. Och utvecklingen verkar inte stanna av, utan den fortsätter med nästan accelererande hastighet.
Det är bland annat det här som ligger bakom alla de kriser som jordbruket genomgår.

Sverige har, fram till början på 1990-talet, haft en nationell jordbrukspolitik som har syftat till att både driva på rationaliseringen och, på något sätt, försöka lindra konsekvenserna för de som inte längre kan vara med och producera mat.

Jag tycker att det är superintressant att läsa om jordbrukspolitisk historia. Jag hittade den här C-uppsatsen från Uppsala universitet där detta exempel på hur överproduktionen i Sverige skulle hanteras enligt 1984 års jordbrukspolitiska överenskommelse:

”I 1984 års livsmedelspolitiska beslut fastställdes att jordbruket i framtiden skulle producera vad som konsumerades inom landet, med en viss beredskap för svältkatastrofer i övriga världen. Konsumentmålet innebar att konsumenterna skulle få tillgång till livsmedel av god kvalitet till rimliga priser. Konsumenterna skulle också få goda möjligheter att välja mellan livsmedel av olika slag som var fullgoda från kost- och näringssynpunkt. Inkomstmålet var sig likt, jordbrukarna skulle få en standard likvärdig andra gruppers. 1984 vidtogs också åtgärder för att minska mjölkproduktionen. Dels infördes mjölkkvoter: mjölkproducenterna fick en tilldelad kvot dels infördes tvåprissystem på mjölk: ett pris för hemmamarknaden och när den var mättad såldes resten till världsmarknadspriser. Dessutom införde man mjölkpensioner: ett system som använts på sextiotalet med bidrag till dem som upphörde att leverera mjölk och var över 60 år. Olika åtgärder för att minska jordbruksproduktionen infördes. Till exempel tilläts inga investeringar i byggnader för nöt eller svin 1983–89 och för fjäderfä 1983–87. Ersättning gavs också till dem som upphörde att producera ungnöt och mellankalvar.”

Var det här ett bra eller dåligt system? Dela gärna upp er i grupper om fem och diskutera frågan. Redovisning sker om en timme. Ni får på egen hand ta fika när ni vill under grupparbetet.