Håller vi på att förlora vårt språk?
Den här historien har nu valsat runt en sväng i mitt facebookflöde, så det är ingen nyhet. Men dagens spaning tar sin grund i den och därför kommer först en kort resumé.
Någon ringer in till ”ring P1” för att samtala med Täppas Fogelberg om uppgifterna i Dalarnas Tidningar (dt.se) om att kostnaderna för maten på asylboendet i Älvdalen, trots genomförd upphandling, verkar ha skenat iväg å det grövsta. Maten har blivit så dyr att det är fullt rimligt att ifrågasätta om det verkligen har skötts på ett bra sätt (572 kronor per person och dygn).
Thomas Gür har på facebook transkriberat en utdrag ur samtalet:
Täppas: Det här är uppgifter som vi inte kan kolla. Det får vi ta in blanco.
Ringare: Håll inte på att trubbla om det… jag ljuger inte. Jag har läst det i DalarnasTidning. dt.se…
Täppas: Och det är inte någon lokal nazisttidning det, DalarnasTidning? Nej, det kan det väl inte vara…
Ringare: Det är väl en sådan där stor firma som har många tidningar i Norrland…
Okej, Dalarnas Tidningar består av en rad titlar som har ungefär samma innehåll, men med olika lokal prägel. Falukuriren och Mora Tidning är några av dessa. På nätet samlas de alla under dt.se.
Givetvis måste det inte vara sant allt som står i den tidningen, men så är det ju i alla tidningar. Ibland har journalisten missförstått eller fått felaktiga uppgifter. Men, det är så vitt jag kan bedöma inte någon nazisttidning. Om det skulle vara det så har vi, ovetandes, läst en nazisttidning till morgonkaffet här i Dalarna i över hundra år.
Samtalet med Täppas är så signifikant för det diskussionsklimat som har rått ungefär sedan 2010.
Ords betydelse har förändrats. Dessutom – och det är här det blir riktigt knepigt – har ordens betydelse gått från att ha en exakt och absolut innebörd, till att ha fått en oprecis och relativ betydelse.
Ord betyder olika saker beroende på vem som säger dem.
När någon säger sig vilja stänga gränsen till Sverige så är det djupt rasistiskt och nästan straffbart. När någon annan säger det, så betyder det att man tar ansvar. Ändå är det ungefär samma sak man föreslår.
Det som har gjort människan så framgångsrik som art, är att vi har haft förmåga att kommunicera med varandra. Genom att vi har haft den förmågan så har vi kunnat samarbeta om komplicerade projekt som har krävt planering, samordning, improvisation och uppföljning av resultatet.
En förutsättning för en effektiv kommunikation är att vi förstår varandra – att vi talar samma språk och att alla förstår ordens betydelse.
I extra skarpa situationer, där det inte finns något utrymme för missförstånd, har man ett extremt standardiserat sätt att uttrycka sig. När en pilot kommunicerar med flygledartornet och när militärer ägnar sig åt ordergivning använder man ett språk som inte lämnar något utrymme för tolkning.
Det är inte bara språket som fungerar bäst om vi har ett standardiserat sätt att använda det. Vi har en gemensam valuta – vilket innebär att vi har möjlighet att objektivt jämföra priser på varor. Vi har ett gemensamt måttsystem som gör att ett kilo mjöl eller en två meter lång bräda är precis ett kilo mjöl och två meter bräda oavsett vem som väger eller mäter.
Den situation som Sverige har hamnat i, med den rådande flyktingsituationen, är en gemensam utmaning som vi måste lösa på något sätt. Vi står alltså inför ett uppdrag som vi gemensamt måste komma överens om hur vi ska utföra. Nu behöver vi alltså använda oss av den egenskap som gjort att vi människor klarat av liknande, och mycket svårare, situationer förut – förmågan att kommunicera.
Men det känns som att vi är på väg att förlora vårt språk. Information kan inte längre värderas objektivt. Vi kan inte längre delge varandra uppgifter som ska ligga till grund för vårt gemensamma försök att göra det bästa av den uppkomna situationen.
På universitet i USA har det, sedan en tid, rasat en debatt om så kallade ”trigger warnings”. En rörelse har startat, som kräver att det ska finnas en liten varningstext i inledningen till varje text som kan innehålla information som kan upplevas som kränkande eller obehaglig. Universitetsstudenterna ska, eftersom de har en egen definition av ords betydelse och därför finner dem kränkande, kunna få möjlighet att helt slippa att läsa vissa läroböcker.
I det gemensamma byggprojekt som vi alla ständigt håller på med, duger det inte att alla mäter med olika måttstockar. Om jag blir kränkt av att en meter är en meter lång, så kan jag inte såga av min måttstock och fortfarande hävda att den är en meter. Jag kan inte kräva att få slippa ta del av information om hur långa olika brädor är, bara för att jag tycker det är obehagligt.
I ett samhälle där vi inte samarbetar med varandra och där vi inte löser problem gemensamt går det alldeles utmärkt att var och en har sitt eget språk och sitt eget mått- och viktsystem.
Men om vi ska kunna göra saker gemensamt så måste vi kalla en spade för en spade.
0 kommentarer