Hönan eller ägget

Vad kom först, hönan eller ägget?
Det är en fråga som jag inte har något bra svar på. Det finns säkert att hitta svar någonstans på internet. Men, det är inte det egentliga ämnet för den här texten.
Den här texten handlar om att vi behandlar frågor som inte är av ”hönan eller ägget”- karaktär, som om de vore en sådana.

Ett exempel är frågan om produktion och konsumtion. Det är en fråga som blir särskilt intressant i ett samhälle som bygger på idén att de som förvaltar våra skattepengar ska använda dessa till att stimulera olika sektorer inom ekonomin för att skapa högre välstånd.
Vad är det som skapar tillväxt och välstånd, är det produktionen eller konsumtionen? Vilket av dessa ska vi stimulera för att ”få fart på ekonomin?”.
Om inget produceras så finns det inget att konsumera, men om ingen konsumerar så är det ingen idé att producera. Där har vi vår höna och där har vi vårt ägg. Tror vi.

Men tänk er två personer på en öde ö. Vad skapar störst välstånd på ön? Om de båda sätter igång att konsumera de resurser det har, eller om de sätter igång att producera? Självklart det senare!
Om den ena personen börjar tillverka fiskeredskap och den andra personen använder dessa för att fånga mer fisk än vad han eller hon behöver – då skapas ett överskott som gör att de båda kan äta sig mätta.  När ”produktionen” av fisk är säkerställd skapas ytterligare efterfrågan. När personerna tillgodosett sitt behov av mat så vill de kanske bo på ett bekvämt sätt. Den effektivitet som de producerade fiskeredskapen har skapat gör att de båda personerna får tid över till att börja producera andra saker som tillfredsställer fler behov än det mest nödvändiga – nämligen mat.

Investeringen i produktionen har alltså skapat efterfrågan efter fler saker och därmed utrymme för mer produktion. Det är därför man säger att produktionen skapar sin egen efterfrågan.

Ett annat exempel på när vi tror att vi har att göra med hönor och ägg, men så inte alls är fallet, är hur järnvägen kom till Dalarna.
För inte så länge sedan hörde jag någon säga att vi ska tacka järnvägen för att vi fick skogsbruk och skogsindustri till Dalarna i slutet av artonhundratalet. Om vi inte hade ”fått” järnvägen, så hade vi ju inte kunnat frakta timmer, massaved och andra skogsprodukter ut till världsmarknaden.

Men sanningen är ju att det var precis tvärt om. Skogsbruket var igång före järnvägen kom. Det var tack vare skogsbruket som det blev aktuellt (och lönsamt) att bygga järnvägar till Dalarna. När järnvägen väl var på plats, och betald av vinsterna från skogsbruket, kunde den givetvis användas till att frakta allt möjligt annat. Därmed skapades nya affärsmöjligheter och välståndet ökade. Men det som kom först och det som betalade kalaset, det var skogen.

”Vem skulle då bygga vägarna?”, är den klassiska motfrågan varje person som ifrågasätter statens förträfflighet får.
Men om det finns ett värde i att transportera något från en plats till en annan, så kommer det att byggas vägar. Vägar som finansieras frivilligt och inte genom tvång.

Jag – och många skogsägare med mig – har bevisat att så är fallet. Varje år byggs många mil väg i skogarna. Vägar som helt bekostas av skogsägarna själva. När kostnaden för att köra virket på skotare (skogsmaskin) igenom skog och mark är högre än kostnaden för att bygga en väg – då bygger man en väg.