Höstvete del 13 (25:e september)

Jag skulle vilja skriva ”Äntligen dags för skörd!”, men det är något som skaver lite…

Den som har följt det här höstveteprojektet har kanske noterat att jag och vetet har haft en tuff tid tillsammans. Stora delar av åkern drabbades av ett skyfallsliknande regn efter sådden förra hösten. Detta ledde till att vetet inte grodde.

I våras stod jag alltså inför valet att harva upp allting och satsa på en vårsådd gröda på hela åkern, eller försöka ”lappa och laga” med någon annan spannmål i de fläckar där vetet inte hade kommit upp. Jag valde det senare och det fick bli vårkorn som jag sådde i med. Vårbruket blev sent och därför vågade jag inte så i med vårvete, då jag vet att den behöver väldigt lång tid på sig att bli mogen och därmed skulle det bli för stor skillnad i mognadstid mellan höstvetet och vårvetet. Därför valde jag att vara på den säkra sidan och så i med korn. Det visade sig inte gå så bra.

Efter sådd kom det nämligen rejält med regn vilket gjorde starten tuff för kornet.

Det gjorde att kornet, som med tiden repade sig ganska bra, fick en fördröjd start – vilket ledde till att det tog vääääldigt lång tid för det att bli moget.

Nu, i slutet på september var kornet ännu inte moget, men av två orsaker vågade jag inte vänta längre.

För det första var jag orolig för att vetet, som ju var moget, skulle börja gro i axen. Det händer om det är varmt och fuktigt och det innebär att det blir väldigt problematiskt att tröska.
För det andra vet jag att korn som inte är moget så här sent knappast kommer att mogna så mycket mer. Dessutom vet jag att det blir svårare och svårare ett få fina och torra tröskdagar sent på hösten.

Jag bestämde mig alltså, efter stor vånda, att skörda.

Det vete som överlevt såg väldigt fint ut och avkastade uppskattningsvis väldigt bra, men det kompenserade dåligt för de stora områden med halvdåligt moget korn.

Den maskin jag använder för att tröska spannmål heter skördetröska och det är en ganska komplicerad apparat. I princip kan man säga att det är samma teknik i dagens skördetröskor som det var i de första stationära tröskverk som kom för snart 100 år sedan. Givetvis har mycket modifierats, men principen är den samma. Spannmålet matas in fram i tröskan och sedan passerar den, med halm och allt, själva tröskverket där kärnorna skiljs från ax och strå samt rensas från skräp, ogräsgrö och annat som man inte vill ha med. Kärnorna samlas upp i en stor tank i tröskan och allt annat åker ut på baksidan av tröskan. Man kan välja att låta halmen gå igenom tröskan utan att hackas sönder – vilket man väljer om man ska spara halmen att ha som ”strö” till djuren under vintern – eller att hacka sönder halmen och plöja ned den senare på hösten. Så här sent på året är det väldigt svårt att få halmen torr, och därför hackar jag sönder den.

Med en vattenhaltsmätare kan jag konstatera att spannmålet jag tröskar är väldigt blött – vattenhalten var 30%. För att spannmålet ska tåla att lagras så måste vattenhalten ner till 14% vilket innebär att en väldigt massa vatten måste torkas bort.
Den totala skörden på mina 2,7 hektar blev 9720 kg. Men omräknat till 14% vattenhalt bär det bara 7911 kg. Det är alltså drygt 1800 liter vatten som måste torkas bort.
Skörden – som alltid mäts i torkad vara – var alltså 2930 kg/hektar. Det är en klar missräkning då jag hade hoppats på närmare 5 ton/ha.

Det finns olika typer av anläggningar för att torka spannmål, men alla bygger på ungefär samma princip. Man blåser varm luft genom spannmålet. Tidigare var det vanligaste att man hade oljeeldade spannmålssorkar, men det blir allt vanligare med biobränslebaserade torkanläggningar.
Jag har förmånen att ha en granne som är i behov av att köpa en del spannmål och de har dessutom en tork som värms av en flispanna. Torken är en så kallad planbottentork vilket innebär att spannmålet ligger på ett golv där man kan blåsa luft underifrån och upp igenom spannmålshögen.

Flispannan värmer vatten som cirkulerar i ett rörsystem. Vattnet passerar den värmeväxlare ni kan se på bilden ovan och fläkten som blåser på spannmålet suger luften genom värmeväxlaren och luften värms då upp.

Med jämna mellanrum på golvet där jag tippar av spannmålet finns perforerade plåtar (se bild ovan) där den varma luften blåser ut. Eftersom luften trycker vattnet ur spannmålet underifrån och upp, är det viktigt att det är ungefär ett lika tjockt lager spannmål för att man ska få en jämn torkning. När spannmålet är så blött som mitt, är det nödvändigt att blanda om i högen en, eller ett par gånger, med den skopa som syns på bilden. Detta för att vara säker på att all spannmål verkligen torkas.

Detta är alltså en typ av lösning för att torka spannmål. Den är väldigt smidig, tycker jag, då jag bara behöver tippa av det otorkade lasset och inte behöver köra upp spannmålet i en torksilo med hjälp av någon typ av elevstor eller spannmålsskruv. Sådana installationer har nämligen en tendens att krångla, särskilt när man hanterar väldigt blöt spannmål.

Som bonde får man vara beredd på att olika typer av problem inträffar i odlingen. Ingen som följt denna artikelserie kan ha missat att jag har haft stora problem med vädrets makter. Ett annat problem är att olika typer av vilda djur tycker om att förstöra kalkylen fullständigt. På bilden nedan kan ni se hur det ser ut när tranor, gäss och rådjur har hjälpts åt att trampa ner och äta upp min gröda.

Här blev skörden exakt 0 (noll) kg/ha.

När det kommer till den ekonomiska redovisningen så vet jag inte ännu hur mycket jag får betalt för spannmålet. Eftersom jag säljer till en granne så återstår en – förvisso ganska enkel – prisförhandling. Vi brukar göra så att jag kollar vad jag skulle ha fått om jag sålde spannmålet till någon av de större köparna (Lantmännen eller Dalviks kvarn t.ex.) minus vad jag skulle få betala för frakten från Orsa till närmsta siloanläggning. Grannen kollar vad han skulle ha fått betala för samma mängd inklusive frakt. Vi kommer sedan överens om ett pris som ligger mitt emellan dessa två priser. Vi ser det som en win-win uppgörelse. (Även om det, med tanke på hur min kalkyl ser ut, kanske är fel att prata om ”win”).
Det återstår också att se vad kostnaden för torkningen blir.

Men kostnaderna för själva tröskningen har jag hyfsat klart för mig.

Tröskning 2,7 ha: 850*2,7 = 2295 kr.
Transport med traktor och vagn till torken: 700 kr/tim *1 tim = 700 kr.

Det blir ytterligare 2995 kronor att lägga till kostnaderna som nu totalt är uppe i 19898 + 2995 = 22893 kr.

Det återstår alltså att redovisa intäkterna för den sålda spannmålen och kostnaden för torkningen. Det kommer så snart jag har fått de uppgifterna.

Hela denna artikelserie, som började för 14 månader sedan och beskriver alla de moment jag har gjort, kan ni läsa här:
https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/tag/hostvete/