Jag är min egen auktoritet

Jag och en god vän diskuterade en text som han hade skrivit. Jag tyckte att den var ganska bra och hade flera poänger, men att den kanske gick att göra ännu mer stringent och att han kunde stryka några svåra ord.
Texten handlade om nationalekonomi, vilket råkar vara min och min kompis fritidsintresse att diskutera.

Jag erbjöd mig att skicka texten till en professionell skribent som jag känner för att hon skulle ta en titt och kanske komma med ett utlåtande om textens kvalitet. Hon svarade såhär:

”Det är för övrigt ganska vanligt att folk skriver just så, som att det räcker att bara tycka själv. Det gör det ju sällan, man får oftast använda någon statistik, referera till någon auktoritet eller liknande för att komma förbi detta”

Jag gör själv ofta samma misstag. Jag orkar inte läsa forskningsrapporter, ta del av statistiskt material eller läsa långa böcker av auktoriteter. Jag tycker inte heller att jag behöver göra det.
Jag och även min kompis använder nämligen den praxeologiska ansatsen när vi diskuterar ekonomi. Praxeologi är läran om mänskliga handlingar – alltså läran om att människor gör saker för att uppnå specifika mål. Det går ut på att människor reagerar på förändringar i incitament – när priset på en vara höjs så minskar efterfrågan, till exempel.

Min favoritekonom Ludwig von Mises avfärdade empiriska observationer för att fastställa ekonomiska samband, då människor är alltför komplexa. Han menade att observationer av mänskliga handlingar, och extrapolering av historisk data alltid kommer lida av förbisedda faktorer på ett sätt som inte naturvetenskapen gör. (Wikipedia)

För att uttrycka det enkelt: Ekonomiska system är allt för komplexa för att de ska vara någon mening att göra samma typ av observationer och experiment som man gör inom till exempel fysik eller kemi.

Jag och min kompis gör det istället lätt för oss. Vi lägger oss på sofflocket och tänker ut hur saker och ting förhåller sig. Det är inte bara bekvämt, det är också förvånansvärt träffsäkert och exakt.

Ett klassiskt exempel är frågan om minimilöner, alltså att staten förbjuder arbetsgivare att betala mindre än en viss summa per timme i lön. Debatten om sådana reformer brukar handla om huruvida det skapar arbetslöshet eller inte. Det praxeologiska sättet att analysera problemet är ganska enkel; någon vars produktivitet inte överstiger minimilönens nivå, kan inte få jobb om inte arbetsgivaren anställer av ren välvilja. Om jag, per timme, producerar varor som är värda 100 kronor, men inte tillåts att göra det för en lön som är lägre än 140 kronor per timme, så kan det bara sluta på ett sätt – antingen blir jag av med jobbet eller så går min arbetsgivare går i konkurs (vilket ju också leder till att jag blir av med jobbet).

Kan jag genom mätningar bevisa att min slutsats gäller? Troligtvis inte, för det kan ju vara så att ett land som inför minimilöner, ändå inte får en förhöjd arbetslöshet. Det kan bero på en massa olika orsaker – att produktiviteten i ekonomin höjs för att det råder högkonjunktur till exempel. En mätning kan alltså visa att reformen med minimilöner inte ledde till att arbetslösheten ökade. Men mätningen kan inte visa vad som hade hänt om samma land, under exakt samma tid och under exakt samma omständigheter inte hade infört minimilöner.

Om jag annonserar om att jag har gömt en guldskatt i närheten av Orsa kyrka, så vet jag att fler människor kommer att leta efter en guldskatt i närheten av kyrkan än om jag inte hade satt ut annonsen. På samma sätt kan man med säkerhet veta att införandet av minimilöner leder till ökad arbetslöshet. För detta behöver man inte göra några vetenskapliga mätningar.
Det räcker att tänka själv.
En mätning av antalet personer i närheten av kyrkan skulle, trots min annons om guldskatten,  ändå kunna visa att färre människor var där än vad det var veckan innan. Men det kan ju lika gärna bero på något annat. Att det var en extra gratiskonsert med Orsa spelmän veckan före, eller att det var extra fint väder eller något annat.

Därför kommer nog både jag och min kompis att fortsätta tänka själva. Vi kommer inte att behöva stöd i någon statistik, forskning eller auktoritet för att uttala oss. Det är helt enkelt roligare så.
Dessutom är det en metod fungerar mycket bättre än när nationalekonomer, som hellre skulle vilja vara experimentella fysiker, försöker mäta och väga.

Jag rekommenderar ett besök på mises.se för den som är mer intresserad av Ludwig von Mises och praxeologi.