Liberalismens problem

I teorin är den fria marknaden, den fria rörligheten och idén om att samhället ska bygga på frivillighet och frånvaro av tvång, det bästa sättet att skapa välstånd för alla.
Hur kan det då komma sig att utveckligen mot det klassiskt liberala samhället går så trögt?

Jag är väl medveten om att ingen utveckling följer en obruten linje. Det blir faktiskt inte alltid bättre och bättre, det kan vara långa perioder av stagnation och – faktiskt – tillbakagång.
Men kanske bygger liberalismens tankar på icke-tvång och frihandel på att alla andra också följer de reglerna.

Libertarianer är helt värdelösa på att starta krig. Enligt våra principer skulle vi vara tvungna att mobilisera en armé bestående av soldater som själva och frivilligt valt att riskera sina liv på slagfältet, i konkurrens med alla andra tänkbara livsval de haft möjlighet till. Dessutom strider ju anfallskrig mot principen om att det är fel att initiera våldshandlingar – så en libertariansk armé skulle behöva vänta tills fienden anföll, för att sedan ta till våld i självförsvar.

Jag tror att det skulle var omöjligt att, i tid, mobilisera en armé som helt och hållet byggde på att marknaden skulle betala soldaternas lön.
Visst finns det exempel på framgångsrika frivilliga initiativ: De svenskar som frivilligt deltog i finska vinterkriget, är väl ett sådant exempel. Men faktum kvarstår, Det snabbaste sättet att mobilisera människor och resurser till ett krig är genom statliga tvångsmedel och centralplanering.

Ett libertarianskt land skulle alltså vara tämligen chanslöst mot en invasion från ett land med en tvångsfinansierad armé. 

Ett annat exempel finns på frihandelns område. Är det möjligt att idka frihandel med stål med Kina, när det är uppenbart att Kinas stålindustri är så kraftigt subventionerad att ingen annan producent har en chans?

Visst är det självklart att, förr eller senare, får Kina slut på pengar att subventionera sin industri med och även där kommer marknaden att vara skoningslös mot stålfabrikanterna. Men, som någon har sagt: ”The market can stay irrational, longer than you can stay solvent” – alltså, marknaden kan vara galen längre tid än vad du kan ha pengar.
Vad händer den dag som den Kinesiska subventionerade stålindustrin har slagit ut all produktion i övriga världen? Vilka värden, och vilken kunskap har då försvunnit från de länder som levt på billigt kinesiskt stål?

Bygger frihandel på att alla inblandade parter spelar efter ungefär samma regler?

I det korta perspektivet är den bästa lösningen för ett land att andra länder dumpar billiga varor, vars kostnad till stor del tagits av det andra ländernas skattebetalare. Jag personligen skulle gärna se att människor kom hem till mig och dumpade superbilliga varor och tjänster.
Men vad händer på längre sikt? Vad händer när denna konstgjorda navelsträng försvinner och jag måste klara mig själv?
Har jag då kunskap och kapacitet att bygga upp min egen produktion igen?

Jag vet ärligt talat inte. Finns här exempel på anledningar för mig att bryta min dogmatiska tro på den fria marknaden och liberalismens fina tanke på att tvång är fel?

Jag vill inte att det ska vara så. Jag behöver hjälp att få en övertygande motbevisning.

Någon?