Libertarianismen kritiseras från höger och vänster.

Liberalismen – och framför allt libertarianismen – får ofta kritik för det, som kritikerna anser, extrema fokuset på individen. 
Kritiken kommer både från socialister och från konservativt håll. 
Jag har ägnat de senaste dagarna i traktorn åt att fundera på detta – och det här är vad jag har kommit fram till. Håll till godo, och kom gärna med invändningar.

Kritiken som kommer från vänsterhåll bygger på att individualismen ses som en egoistisk ideologi. Begreppet ”sköt dig själv och skit i andra” tolkas med sin allra mest negativa innebörd och man ser framför sig ett iskallt samhälle. 

För mig är kritiken från vänsterhåll obegriplig.

För det första är det ju en av libertarianismens huvudsakliga kritik mot socialismen och statskollektivismen att sådana ideologier skapar precis sådana samhällen som man befarar att libertarianismen ska skapa. 

Det socialistiska projektet handlar ju om att slå sönder befintliga strukturer i samhället och ersätta dem med andra.
I den utopiska slutpunkten har alla mellanmänskliga kontakter ersatts med en stor stat som sköter sådant som människor själva tog hand om förut.

Löner ska inte sättas genom en förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare. Priser ska inte sättas av relationen mellan köparens och säljarens preferenser – av utbud och efterfrågan. Barnen ska inte uppfostras av sina föräldrar utan av speciellt utbildad personal. Kunskap – som förut trakterades från föräldrar eller andra till den yngre generationen ska nu förmedlas genom en statlig läroplan. Människor ska inte behöva ta hand om sina gamla föräldrar eller sjuka släktingar – det tar staten hand om.
I utopiska slutpunkten är – i verklighet – varje människa en ö. En ö som omges av staten som förmedlar allt som människorna anses behöva och tar allt som människorna inte anses behöva enligt principen ”från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. 
Människorna blir som robotar vars enda uppgift är att generera tillräckligt med skattepengar för att hålla maskineriet igång.

Grunden i libertariansimen är att vi tycker att mellanmänskliga relationer är viktiga. Det är endast möjligheten att agera helt fritt som ger oss möjlighet att ta ansvar för våra egna handlingar. När staten finns där och utlovar att ta hand om allt – så försvinner vårt behov av att värna och vårda relationer med andra människor. 
Friheten skapar alltså incitament att bete sig som folk. 

Libertarianer har absolut inget emot att människor slår sig samman för att lösa gemensamma problem, eller för att förvalta en gemensam angelägenhet. Tvärt om. Vår nyckelord är frivillighet. Vi har inget emot varken fackförbund, vägar eller sjukvård. Det enda vi kräver är att medlemsskap och finansiering inte ska bygga på tvång.

Kritiken från konservativt håll är lite knepigare – både att förstå och bemöta. 

I princip tror jag att det handlar om att libertarianismen är en ”tunn” ideologi. Det i bemärkelsen att den enbart innehåller några enkla postulat om vad man inte får göra. Man får inte tvinga, stjäla eller initiera våldshandlingar. 
Men i övrigt då? Vad får och bör man göra? Behövs det inte moraliska regler utöver detta för att bygga ett hållbart samhälle? Behövs det inte en gemensam värdegrund?

Svaret på den frågan ges ofta via religion och tro.

Libertarianerna kritiseras alltså för att ideologin inte sätter oss människor ett större sammanhang, där vi alla är del av något som är större än oss själva.

Kanske kan kritiken sammanfattas såhär: 
”Ni säger att man inte får stjäla, döda och tvinga – men varför får man inte det?”

Det är givetvis en fråga som är omöjlig att svara på. Det finns nämligen inget svar. 

En person som har en gudstro kan enkelt lösa problemet genom att – likt Moses när han kom ner från berget med stentavlorna med tio guds bud – säga att ”detta är av Gud givet”. 

Jag har ju ingen gudstro. Jag behöver nämligen ingen mytologisk saga för att kunna motivera för mig själv vad som är rätt och vad som är fel. Precis lika lite som jag behöver sagan om att Tor flyger över himlavalvet och slår med sin hammare för att förklara varför det åskar. Jag skulle inte heller behöva den sagan om jag inte visste hur åska egentligen uppstår (elektriska urladdningar). För mig räcker det att konstatera att det åskar och att jag måste förhålla mig till det.

Religionen ger förklaringar till allt det som är oförklarligt. De riktigt svåra frågorna om vad som händer efter döden, vad som är meningen med livet och människans roll på jorden. Ur dessa förklaringar – i alla fall de kristna – följer att det är fel att döda, tvinga och stjäla. 

Men det är ändå bara sagor. Förklaringar som vi har hittat på i brist på annat. Vi vill så gärna ha svar på alla våra svåra frågor. Vi vill det så gärna att vi är beredda att hitta på en förklaring och sedan komma överens om att den är sann. 
Jag har – som sagt – inget sådant behov. 

Därmed inte sagt att jag klandrar dem som finner stöd och tröst i sin tro. Jag kan inte vara emot en företeelse bara för att jag själv inte har något behov av den.

Jag håller helt och hållet med om att det krävs något mer än några enkla regler, för att bygga ett samhälle. Vi måste ha några gemensamma idéer och uppfattningar om vad som är rätt och fel och vilket mål vi strävar mot. 

Mitt frihetsideal säger mig bara att dessa gemensamma värderingar måste få växa fram organiskt och frivilligt, genom att människor som tycker lika väljer att slå sig samman och bilda samhällen. Precis som att jag inte har något emot fackförbund, vägar och sjukvård, har jag inget emot religion. Jag vill bara att medlemsskap och finansiering inte ska ske genom våld och tvång.