libertariansk syn på lagstiftning

Som libertarian har jag alltid individens frihet som grund för mina ställningstaganden. När utilitaristen vill maximera lyckan (eller nyttan) i samhället, så vill jag maximera friheten.

Lagstiftning som innebär förbud att göra vissa saker är innebär alltid inskränkningar i den inviduella friheten. Därför bör man sträva efter att ha så få sådana inskränkningar som möjligt.

”Men ska allt vara tillåtet? Ska vi ha fullständig anarki?”

Nej, viss lagstiftning behövs även i ett libertarianskt drömsamhälle. Men det visar sig att nästan samtliga lagar som vi har idag måste ses som orättfärdiga.

De lagar som måste finnas är sådana som innebär förbud mot att kränka andra människors frihet. Min frihet kan nämligen aldrig vara så omfattande att den får tillåtas inskränka andra människors frihet.

Därför måste min frihet att misshandla, våldta och mörda inskränkas. Helt enkelt därför att det är exempel på handlingar som jag gör mot någon annan människa utan den människans tillåtelse. Jag har alltså kränkt en annans människas frihet.

Jag får inte heller stjäla sådant som tillhör andra.

Med den här utgångspunkten hamnar man allstå i slutsatsen att handlingar som bygger på ömesidig frivillighet mellan två vuxna människor alltid måste vara tillåtna. Två personer ska kunna komma överens om precis vad som helst, så länge inte en tredje part blir drabbad.

Bara för att jag tycker att en viss handling inte ska vara förbjuden, så betyder det inte att jag tycker att det är en bra sak att göra. Jag upplever att många har väldigt svårt för just detta.

Prostitution där en vuxen man eller kvinna säljer sexuella tjänster till en annan vuxen man eller kvinna borde alltså vara tillåtet. Så länge hot eller våld inte förekommer (så vida inte våldet är frivilligt överenskommet, vilket jag förstår är en ingridiens i vissa personers sexuella preferenser) så är det fråga om frivillighet. Ett utbyte av en tjänst mot en betalning.
Därmed inte sagt att jag tycker att prostitution är bra. Jag skulle själv inte vilja prostituera mig, köpa sexuella tjänster och jag hoppas inte att någon av mina närstående ska bli prostituerade.

Frågan för lagstiftningen bör alltså inte vara om en handling är moralisk eller inte, utan om den kränker andras frihet. Om den inte kränker andras frihet eller strider mot principen om frivilliga överenskommelser – så ska det inte vara förbjudet.

Det gäller alltså att hålla isär frågan om huruvida man anser att en handlig är ”bra” eller ”dålig” utifrån sina egna preferenser och frågan om handlingen ska vara förbjuden eller inte.

Ett exempel på orättfärdig lagstiftning är de exempel på förbud mot homosexuella reltioner som har funnits och fortfarande finns på olika platser i världen.

En homosexuell relation strider inte mot principen om ömsesidig frivillighet. Det rör sig om två vuxna människor som kommer överens om att ha en relation. Ingen tredje part kommer till skada och allt borde vara frid och fröjd.
Men ändå har det varit förbjudet. Förbjudet därför att homosexuella relationer sågs som något som avvek från vad de flesta människor ansåg som normalt. Helt enkelt – man tyckte att det var äckligt och därför ville man förbjuda det.

Jag är inte homosexuell och jag får, faktiskt, kväljningar av att bara tänka mig att ha sex med en annan karl. Men, i min värld är inte det ett argument för att jag lagstiftningvägen ska försöka förhindra andra att ha homosexuella relationer.

Jag tror att de flesta idag har den inställningen. Jag önskar bara att dessa personer kunde tillämpa den inställningen även när det gäller andra lagar. Att via lagstiftningsvägen försöka tvinga andra människor att leva enligt dina preferenser – det borde tammetusan vara förbjudet!