Liemannen

När jag var liten lärde min far mig att slå med lie. Det är inte så vansinnigt svårt – när man kan det. I vuxen ålder upptäckte jag att alla gårdens orv (skaftet på lien heter orv) var för korta. Tydligen var mansfolket på gården förr, inte så långa som jag är. Därför var jag tvungen att göra ett eget orv. Orvet är gjort av gran. Det gäller att hitta en gran som är kvistfri, förutom en kvist som fungerar som det övre handtaget på orvet. Handtagen är gjorda av björk.

Den här modellen på orv kallas för ”stjärt-orv”. Det finns flera olika modeller, men den här modellen har varit vanligast här i Dalarna.

Som allt annat är lieslåtter en materialsport. Ett väl anpassat orv är viktigt, men viktigast av allt är att lien är bra. Här blir det lite förvirrat kanske, men enligt det vokabulär som jag har lärt mig så består en lie av en lie och ett ett orv. Lien är alltså benämningen på den vassa skära som sitter på orvet. Jag lyckades köpa en handsmidd lie från en smed som jag känner, men jag har aldrig lyckats få den riktigt så vass som den måste vara. Det är ett utmärkt och vackert hantverk, men vad hjälper det när det inte går att slå med den.

Så, igår kom jag på att en god vän till mig, som är bonde i Telemark i Norge faktiskt har tävlat i de norska mästerskapen i lieslåtter. Han borde ha kontakter i de riktiga hardcore lie-kretsarna. Så efter en beslutsprocess som bestod av några telefonsamtal, överläggningar och förhandlingar med sonen så har jag nu bestämt mig för att åka till Norge i jakten på den perfekta lien.  Jag åker i morgon bitti.