Mitt superhjältealias: Indifferent Man

För några år sedan diskuterade jag, min son, hans kompisar och deras mamma vilken superhjälte vi skulle vilja vara och vilka superkrafter den superhjälten skulle ha.

Senast jag tänkte på den frågan var väl någon gång i de tidiga tonåren och då kom jag – som så många andra killar i den åldern – fram till att jag skulle vilja ha röntgenblick. Ni vet, kunna se igenom folks kläder.
En tanke som nu, ett halvt liv senare snarare, framstår mer som någon form av handikapp än en superkraft. Om det beror på att jag har mognat eller att jag har sett mig mätt (utan att behöva använda röntgenblick), det låter jag vara osagt.

I samtalet med min son och hans kompisar och deras mamma kom jag fram till att min superhjälte skulle vara ”Indifferent Man”. Superkraften skulle vara att ha förmågan att vara helt indifferent.

Indifferent är väl egentligen ett sådant där försvenskat engelskt uttryck, men det passar bra i superhjältesammanhang. Det kan betyda lite olika, men jag tänker mest på betydelsen ”likgiltig”.

När ”Indifferent Man” drar på sig trikåerna och manteln blir han helt likgiltig för allt dumt som finns i omvärlden. Vad andra säger och tycker spelar absolut ingen roll. Det enda som betyder något för Indifferent Man är saker som han helt och hållet styr över själv. Om det regnar, snöar eller om någon vill införa könsneutrala toaletter spelar ingen roll.
Indifferent Man lever ensam i sitt hus där han städar när och hur han vill. Indifferent Man har inget kollegor på sitt jobb och heller ingen chef. Indifferent Man skriver inga insändare och röstar inte i valet. Indifferent Man går med glasartad blick genom livet och observerar samtiden utan att bli känslomässigt engagerad.

Att jag med åren har bytt superhjältekraft från röntgenblicken till den glasartade blicken beror antagligen på de erfarenheter jag skaffat mig. Att köpa hus, renovera hus och bilda familj – till exempel. Det betydde verkligen något för mig var huset skulle ligga, hur det skulle se ut och vilka tapeter, golv och köksluckor som vi skulle ha. Jag var engagerad och hängiven.
Men inget gott kom ur det. Vi blev bara osams. Det stal oändliga mängder energi att argumentera för en viss planlösning och ett visst klick-golv. Till ingen nytta. Vi slet på varandra så till den milda grad att förhållande inte längre höll.

Med facit i hand skulle jag ha haft min superhjältedräkt redan då. För egentligen spelar det väl ingen roll vilken färg det är på tapeten. Tänk vad mycket tid och kraft vi hade sparat om jag bara hade nickat frånvarande till alla förslag på inredningsdetaljer.

Efter separationen satt jag uppe på nätterna och sydde på min superhjältedräkt. Det tog över ett år att få den färdig. Gul och svart med ett ”I” på bröstet.
Nu är dräkten klar. Jag bär den under skjortan varje dag och när jag kommer på mig själv med att bry mig om något som jag inte helt och hållet bestämmer över själv, så kikar jag ner under skjortkragen och påminner mig själv om att dräkten är där.

”I´m the Indifferent Man
You’ll never get close
Never take me alive”