Mjölken, spriten och mediedrevet

”Nu ska vi tänka efter, vilka tjänar på det här?
Det finns en speciell grupp av människor som är
glada åt att häxbålen flammar då och då
och nöjda när vi andra jagar spöken i det blå”

Så börjar en av verserna i Kjell Höglunds 16 minuter långa epos ”Häxprocess” från 1973.
En text som kommit att prägla mitt sätt att tänka väldigt mycket. Att tänka efter vem som tjänar på ett beslut hjälper mig att förstå vilka konsekvenser beslutet får. Omvänt så går det att räkna ut vem som ligger bakom ett visst beslut genom att analysera vem som tjänar på det.

I kriminologiska sammanhang används uttrycket ”qui bono?”. Vem tjänade på att brottet begicks? Har man bara svaret på den frågan så är man nära brottets lösning.

Den senaste veckan har mejeriföreningen Arla valsat runt i pressen. Först var det uppgifterna, som Arlas egen sverigechef gick ut med, om att man har använt 10 miljoner för mycket till representation.
Jag vet inte vad det var för mycket i förhållande till. Var det i förhållande till budgeten? I förhållande till någon policy? Eller var det i förhållande till vad man hade tänkt sig att få för representationen. Representation görs ju, som bekant, i ett syfte.

Sedan följde avslöjandet om att Arla har tagit upp sitt innehav av insatser i LRF i den egna balansräkningen. Det här är en fråga om redovisningsprinciper. Dessa har ändrats de senaste åren då vi håller på att byta redovisningsstandard i Sverige. Vi går över till IFRS-redovisning som är en internationell standard vars främsta syfte är att säkerställa att bolag inte ska kunna blåsa upp sina balansräkningar.
Det är inte helt enkelt att tolka hur reglerna för hur olika innehav ska värderas och bokföras. Frågan diskuterades inför öppen ridå på LRF-stämman i våras. Det är två saker som blir uppenbara: dels att det är oklart hur regelverket ska tolkas och dels att det inte var fråga om något avslöjade, som media kom med nu. Det var som sagt ingen hemlighet att Arla hade gjort som de gjorde. För att ge lite tyngd åt artikeln hade man bullat upp med anonyma IFRS-experter, en person som slutat i LRF:s styrelse för fem år sedan och Bo Dockered, som slutade som LRF-ordförande för 20 år sedan.

Rapporteringen följdes upp med avslöjanden om bonusprogram till högsta ledningen. Den nyheten kommer alltid när bolag ska granskas. Att bolag jobbar med så kallade incitamentsprogram för den högsta ledningen är inte heller det någon nyhet.

Det som jag tycker ger ett löjes skimmer över rapporteringen är att man följde upp nyheten om representationskostnaderna med artiklar om att även LRF nu ser över sin representation. I artiklarna framställdes det som att granskningen var en följd av rapporteringen om Arlas representation. Det var inte svårt att läsa budskapet mellan raderna: LRF gör en panikartad åtgärd för att dölja spritfester på böndernas bekostnad.
I själva verket var detta en process som pågått under hela hösten och som innebär en översikt och granskning av hur alla LRF:s policys efterlevs. Att sådana granskningar görs löpande är ingen nyhet. Det kallas för internrevision, något som större bolag förväntas göra.

Vilka tjänar då på att Arlas varumärke dras i smutsen på detta sätt? Helt uppenbart är att Arlas konkurrenter kan gynnas. Men det är inte helt självklart att de bönder som levererar till Arlas konkurrenter gynnas. Flera av de övriga mejerierna har så kallade ”hängavtal”, som innebär att deras leverantörers betalning grundar sig på Arlas mjölkpris. Om det går dåligt för Arla så sänks även de andra böndernas mjölkpris.
Jag är lite förvånad att konkurrensverket har godkänt en sådan betalningsmodell. Det borde inte vara tillåtet att direkt koppla sitt pris till den störste konkurrentens pris.

De som har mest att tjäna på att Arla tappar marknad är handeln. Arlas strategi har varit att växa för att kunna bli en internationell aktör på mejerimarknaden. Anledningen till det är troligtvis att man vill skaffa sig alternativ. Svenska bönder sitter, genom sina förädlingsindustrier i knät på handeln. Handeln betalar aldrig mer än vad de behöver (även om de ibland försöker hävda motsatsen).

Handeln har mycket att förlora på att Arla lyckas med sin strategi, för då skulle maktbalansen ändras. Från att Arla och indirekt bönderna är ”pristagare” till att de blir prissättare.
Den som inte har några alternativ är alltid förlorare i alla förhandlingar. Det är ingen hemlighet att de exportstrategier som svenskt lantbruk så väl behöver, görs i syfte att skaffa en alternativ marknad för livsmedel utanför hägnet av de starka livsmedelskedjorna i Sverige.

Givetvis måste medias uppgift vara att granska även bondeägda företag som Arla. Det finns massor att skriva om i alla större bolag. Det som är intressant är att fundera över vilka bolag som granskas och när de granskas. Varför Arla? Varför just nu?

Kanske är det i detta tankearbete intressant att ställa sig frågan ”qui bono”?