Motståndets män och kvinnor

Jag ser att hon slits mellan behärskad men ursinnig vrede och en sorg så djup att hon nästan inte kan hålla tillbaka tårarna. Hon står i mitt kök, lutad mot dörrposten.
”Jag läser allt det du skriver om äganderätten i tidningen, det är väldigt bra, men blir det någon förändring” – frågar hon.
”Tack! Jo, jag försöker göra lite motstånd men jag tror inte att det lyckas” – säger jag och tittar ner i kaffekoppen.

Jag ser att hon är så arg att hon skakar när hon berättar om sin skog. Skogen som hon och maken hade tänkt att barnen skulle få ärva. Det var en så vacker skog, med rejäla timmertallar. Tallar vars rotstockar var så kvistfria, senvuxna och raka att de skulle vara en fröjd för varje timmerman och snickare.

När väl skogen skulle avverkas så visade det sig att det hade varit en helt felaktig strategi att spara och vårda de här träden. Någon kom dit, såg träden och sade ”det här får ni inte avverka, det här är skyddsvärt”.

”De tog träden ifrån oss, vi fick ingenting. Det var värderade till över 100 000 kronor. Hur kan man få stjäla 100 000 kronor från gammalt folk?”

Jag känner mig så otroligt otillräcklig. Det är ju så fel, men jag kan inte göra någonting. Jag skäms lite för att jag inte har lyckats, jag skäms över att stöld i statens regi är tillåtet och att jag inte kan göra ett skit för att hjälpa kvinnan i köket.

En annan granne har en fallfärdig vedbod på gården. Nu är hon pensionär och har tid över. Hon vill riva vedboden och bygga en ny på samma ställe. ”Jag skäms över det där rucklet som står på gården” – säger hon.

Över tomten går det ett dike. Det växer vitsippor vid dikeskanten på våren. På våren porlar och brusar vattnet i diket och hon tycker så mycket om det. Dess ljud dämpar och döljer ljudet från stora vägen som dundrar förbi hundra meter från gården.

Hon får givetvis avslag på ansökan om att få bygga ny vedbod. Området kring diket är strandskyddat område. ”Det står ju redan en vedbod där, hur kan det vara ett problem att jag plockar ner den och sätter upp en ny på exakt samma plats?”
Hon skakar uppgivet på huvudet och fortsätter: ”Jag kan ju förstå att man vill att stränder och områden kring större sjöar ska vara skyddade så att allmänheten kan få tillträde, men jag kan inte förstå vad det har att göra med min vedbod, på min tomt”.

Det kan jag inte heller förstå.

Det här är två exempel på hur vanliga människor går omkring med tårar i ögonen och en knuten hand i fickan i Sverige idag.

Kanske kan en kallt kalkylerande politiker eller myndighetsperson tänka att de här människorna ändå snart är borta. De kommer att ersättas av en generation människor som förstår att allt, utom äganderätten, är viktigt.

Jag tror att de räknar fel i sin kalkyl. De här människorna och deras vrede kommer att finnas kvar länge. Deras historia kommer att traderas vidare till nästa generation som historien om när de blev bestulna. Historien som förklarar det sår som rivits upp och vägrar läka. Det blir berättelsen om ett land där man fick hugga sin egen skog och bygga sin egen vedbod. Kanske kommer det om många år att framstå som att det var ett sagolikt och utopiskt land som en gång fanns.

Det är kanske dit de vill att vi ska komma, dit där det Sverige som en gång fanns bara är en saga. Men de ska veta att de räknar fel om de tror att resan dit kommer att vara smärtfri. Vi är nämligen många som kommer att fortsätta att göra motstånd.

”Jag han inte göra någonting själv” säger hon, hon som står i mitt kök. ”Kan inte du och LRF driva den här frågan till EU-domstolen?”.

Ja, det kanske är dags nu.