Några anspråkslösa förslag för en levande landsbygd

Mitt inlägg om landsbygden med rubriken ”Är det så eländigt på landsbygden”, blev ganska uppmärksammad och fick till och med ett omnämnande i Expressen. (Tack, Sakine).

Jag tror att en hel del av uppmärksamheten kring texten grundade sig på att den uppfattades som en kritik mot Po Tidholms dokumentärserie Resten av Sverige. Texter som uppfattas som kritik mot någon person blir ofta mer lästa än texter som inte har någon tydlig konfliktlinje – tyvärr.
Det var inte vad jag hade tänkt skulle bli reaktionerna när jag skrev texten. Anledningen till att jag alls nämnde Po Tidholm var att jag såg hans serie som ett av exemplen på att landsbygden åter är på väg att hamna på den politiska dagordningen. Att Tidholm spelade en så liten roll för min text, att jag till och med stavade hans för- och efternamn fel, är något jag vill be Po om ursäkt för. Att jag var stressad när jag skrev därför att min son stod och drog i mig för att han ville ut och provköra en traktor, det är möjligtvis en förklaring, men ingen ursäkt.

Huvudtesen med min text var att visa på att det finns en oerhörd entreprenöranda ute i landsbygden men att det behövs kapital för att starta och driva företag. Jag konstaterade att värdet av den skog som tagits ur produktion, för att den klassats som nyckelbiotop, är nästan 50 miljarder kronor. Jag ville påvisa att det är självklart att de, troligtvis, tundratals miljarder kronor som totalt försvunnit i värde när skogen ”skyddas”, självklart innebär ekonomiska konsekvenser främst för den del av landet där skogen finns – nämligen landsbygden.

Jämför med konsekvenserna det skulle få om det samlade värdet bostadsrätterna i Stockholm skulle minska med 50 miljarder kronor!

Som libertarian har jag liten tilltro till centralplanering och jag tror alltså inte att det finns några enkla politiska lösningar på landsbygdens problematik och urbaniseringstrenden. Jag har därför inget bra svar på frågan: ”Vad ska vi göra för att rädda landsbygden”. Däremot kan jag göra ett försök att diskutera frågan ur lite olika perspektiv och – kanske – försöka komma till någon eller några slutsatser.

Urbaniseringen sägs vara ett resultat av kapitalismen och de marknadskrafter som påverkar oss människor. Det är nog sant till stor del.

Ända sedan Adam Smith skev om principen om arbetsdelning har man vetat att ekonomin och tillväxten gynnas av att människor specialiserar sig och samarbetar. När det finns många människor på samma plats så blir det lättare att specialisera sig och samarbeta. Om man befinner sig ensam på en (tidigare) öde ö och vill bygga ett hus, så får man göra allting själv. Är man två personer på ön så kan man dela på arbetet och låta den som är bäst på att lägga tak göra det och låta den som är bäst på att hyvla brädor göra det. Ju fler personer som är involverade i samma projekt, desto mer specialiserade kan var och en vara.
På landsbygden finns det inte lika många människor som i storstaden att arbetsdela med. Därför finns det gott om exempel på generalister och mångsysslare: ”Leffes allservice – slakt och rödfärgning”, ”Lenas hårfrisering och bokföringsbyrå”, etc.
Vi som bor på landet brukar fnissa lite åt ”stockholmarnas” tafatthet. De kan inte flå en hare, byta däck på bilen, fylla på glykol i hjullastaren, knyppla en spets, hugga ved och köra väghyvel. Men det beror ju inte på att de är mer lågbegåvade  än vad vi på landet är. De har helt enkelt inte behövt lära sig allt detta. De har istället kunnat specialisera sig på intersektionell analys, projektledning eller något specifikt programmeringsspråk.

När det inte finns så många människor på samma ställe, finns det inte heller underlag för ett varierat utbud av butiker och restauranger. Detta brukar tolkas som att landsbygdsbor är mer inskränkta och konservativa. ”Vadå, har ni inget fik som säljer chiapudding här!?”
Men anledningen till att många små landsbygdsorter ”bara” har en pizzeria och inte dessutom en fin fransk matsal och ett sushiställe är att den andel av befolkningen som har tid och råd att gå på sådana restauranger är för få för att utgöra ett kundunderlag. Om 1% av Stockholms befolkning kan tänka sig att äta chiapudding till lunch så är det, i storleksordningen, 10 000 personer. Om 1% av de som bor i Orsa vill äta chiapudding så är det ungefär 60 personer. 10 000 personer är underlag för flera restauranger, 60 personer är inte tillräckligt för ens en restaurang.

Marknadskrafterna gynnar alltså storstaden på två sätt. Dels ökar effektiviteten i ekonomin därför att det är större möjlighet att specialisera sig och dels ökar möjligheterna för varje enskild person att få specifika önskemål och preferenser tillgodosedda. Om man gillar att käka nepalesisk mat för att sedan fortsätta till något ställe där man kan lyssna på modern jazz samtidigt som man njuter av en perfekt tillredd cocktail – så kan man göra det alla kvällar i veckan. På landsbygden får man ta en pizza och en Mariestads.

Men, den så kallade marknaden har också motkrafter. När många människor vill flytta till staden så blir det, så småningom, väldigt trångt. Efterfrågan på bostäder överstiger tillgången och priserna ökar. Fler och fler blir hänvisade till boenden långt utanför stadens centrum och restiderna till och från arbetet ökar. Pendlingstiden för en stockholmare är i genomsnitt över en timme per dag (tur och retur). En stockholmare lägger mer tid på pendling än vad den lägger på semester. När bostadspriserna ökar blir nettot, lön minus boendekostnader, förr eller senare så dåligt att det faktiskt hade lönat sig att ha ett mindre välbetalt jobb någon annanstans. Den vinst som specialiseringen innebär äts förr eller senare upp av att den duktiga programmeraren sitter i bilen och lyssnar på Mix Megapol istället för att arbeta.

När ”bostadsbristen” och ”infrastrukturproblemen” blir uppenbara, är det lätt hänt att politikerna får för sig att subventionera bostadsbyggande, vägar och kollektivtrafik. På så sätt fördröjs och försvagas den motkraft som skulle kunna gynna ”resten av Sverige”. Vi som sitter med en kebabpizza och en Mariestads på byns enda pizzeria får alltså, via skattsedeln, vara med och betala för att motverka den kraft som skulle kunna få fler att flytta ut till oss. Att låta bostäderna i Stocholm bli så dyra att det, utan subventioner, går att räkna hem nyproduktion och i högre utsträckning låta dem som använder sig av infrastrukturen kring storstäderna själva betala för det – det skulle kunna vara två åtgärder för att ”gynna landsbygden”.

En sak som gynnar större städer och kommuner är idén om att ”det inte ska vara någon skillnad i service” var än man väljer att bo i landet. Det är givetvis en fin tanke, men i praktiken tar det död på mindre orter. Vi har förvisso ”kommunalt självbestämmande” men i praktiken föreskriver staten vilken service som kommunerna ska erbjuda sina medborgare. Det kommunala självbestämmandet blir många gånger inskränkt till att man själv får räkna ut hur mycket man måste höja kommunalskatten för att orka med kostnaderna.

Systemet leder till att de kommuner gynnas som har många, och rika, innevånare. Det blir en positiv spiral för de kommuner som går bra och en negativ spiral för de kommuner som har det tufft. De rika kommunerna kan sänka skatten och ändå ha råd med allt som de är tvingade att erbjuda. Det gör att fler lockas att flytta till dessa kommuner och att fler företag etablerar sig där. På så sätt växer skattebasen och skatten kan sänkas ytterligare, alternativt kan servicen som kommunen erbjuder öka.
I fattigare kommuner måste skatten istället höjas. Det leder till att kommunen blir mindre attraktiv att bo och arbeta i. Företagen och människorna flyttar och skatten för dem som bor kvar måste höjas ytterligare.

Genom att låta låta kommunerna, helt och hållet själva, bestämma vilken service de vill erbjuda sina medborgare så kan olika kommuner välja att konkurrera på olika sätt. Någon kommun kanske satsar på en extremt låg kommunalskatt, vilket får till följd att de som bor där nästan inte får någon service alls. Någon kommun kanske satsar på en hög skatt och en väldigt hög servicegrad. På så sätt ges, iallafall en teoretisk, möjlighet för fattigare kommuner att ”komma i kapp”. Det kanske skulle dyka upp riktiga skatteparadis i Norrlands inland. Den låga skatten skulle (kanske) attrahera både människor och företag. På sikt kunde kanske dessa kommuner blomstra igen. Det är givetvis inte säkert att det skulle fungera, men till skillnad från dagens system som är predestinerat att ta död på småkommunerna, så finns det iallafall en chans!

Sammanfattningsvis: Låt staden växa och blomstra, men på egna meriter. Det är ingen mänsklig rättighet att kunna bo billigt mitt i centrala Stockholm. Satsa inte skattepengar på att subventionera pendlingen – låt företagen flytta till där folk har råd att bo istället för att alla dessa duktiga yrkesmän och kvinnor ska ägna 6-7 veckor per år på väg till och från jobbet. Ge kommunerna 100% självstyre och ge dem möjlighet att konkurrera genom att erbjuda olika kombinationer av skattetryck och servicenivå.
Sist men inte minst: sluta att brandskatta landsbygden på kapital genom att ta ifrån oss möjligheten att bruka den natur som i generationer har gett välstånd – inte bara till oss på landsbygden – utan till alla.