När jag och några tjejer fick kuddrummet för oss själva

Jag gick aldrig på dagis när jag var liten. Den första kontakten med institutionell barnomsorg fick jag därför när jag började i ”lekis” när jag var sex år gammal. Det var nog att jämföra med det som idag kallas för ”förskoleklass”.

Självklart låg jag efter mina kompisar som gått på dagis i flera år. De hade lärt sig spelreglerna och hur man ”tar för sig” i en större grupp där konkurrensen är betydligt hårdare än i hemmets lugna vrå.

På lekis fanns det ett kuddrum – ett rum fullt av stora och ganska hårda kuddar i olika storlekar. De var så pass hårda att de gick att bygga torn, kojor och hus av dem. I kuddrummet gick det vilt till. Det hoppades och det brottades.
Jag har aldrig tyckt om vild lek. Jag har tyckt om att sitta still och rita eller bygga lego. Jag hängde helt enkelt inte med i tempot i kuddrummet och var därför aldrig där.

Fröknarna – det var bara kvinnlig personal på lekis – lade märke till att vi var några barn som aldrig lekte i kuddrummet.
Vid morgonsamlingen en dag sa en av fröknarna att, idag skulle några som aldrig var i kuddrummet få ha det alldeles för sig själva. Hon läste upp namnen på de utvalda – en handfull tjejer och jag.

Storögt och trevande fann vi alltså oss själva stående inför berget av kuddar. Vad sjutton skulle vi göra?

Någon av tjejerna föreslog att vi skulle leka mamma, pappa, barn.

Eftersom jag var lite småkär i den av tjejerna som skulle vara mamman – och jag snabbt räknade ut att jag skulle få vara pappan – så var jag inte sen att bifalla förslaget. Jag tänkte kanske att denna lek skulle ge henne blodad tand. Hon kanske skulle se hur väl vi kompletterade varandra som föräldrar och kanske skulle hon tänka att vi någon gång skulle göra verklighet av leken.

Tyvärr blev det inte så. Jag gjorde en, vad jag ansåg, korrekt tolkning av papparollen. Jag byggde en kökssoffa i köket där jag låg och låtsades sova middag. Är man uppväxt med en far som jobbar 12 till 16 timmar om dagen så är det lätt hänt att man vid sex års ålder får intrycket att pappan i familjen, när han är hemma, tar igen sig på kökssoffan.
Mamman i vår lilla låtsasfamilj tog ut skilsmässa redan till fruktstunden.

Nåväl, vad vill jag säga med detta?

Jag har funderat mycket på den här händelsen. Varför var vi – en handfull tjejer och jag – aldrig i kuddrummet? Ville vi det egentligen, men vågade inte? Eller var det helt enkelt så att vi inte tyckte att det var kul. Att vi, när vi själva valde vad vi ville göra, faktiskt helst valde att göra något stillasittande och lugnt.
Gjorde fröknarna oss en tjänst när de reserverade kuddrummet åt oss en förmiddag? Var tanken att vi skulle få öva oss på att skrika, hoppa och klättra så att vi kunde hänga med i tempot och därför vara med när de andra barnen lekte där?

Jag vet faktiskt inte. Utfallet blev ju iallafall att vi lekte ungefär samma lekar som vi gjorde även utanför kuddrummet. I mitt fall blev det ju ännu mer stillasittande än annars, då jag låg och dåsade på ”kökssoffan” i två timmar och endast vaknade till ibland för att fråga om middagen var färdig.

Skulle fröknarna ha gripit in när de såg att vi lekte fel? Skulle fröknarna ha styrt upp de stereotypa könsroller som rådde i vårt lilla hem? Skulle de ha tvingat upp mig ur kökssoffan och sagt att jag minsann fick lov att laga middag själv om jag ville ha mat?
Skulle jag har lärt mig något av det? Skulle jag ha blivit en bättre människa och mer intresserad av matlagning?

Jag tror faktiskt inte det. Som genom ett oförklarligt mirakel blev jag ändå i vuxen ålder väldigt intresserad av matlagning. Visst har det långa förhållande med en kvinna som jag haft, inneburit en hel rad konflikter om hushållssysslorna. Men inte på det sätt att vi är oense om vem som ska göra vad, utan snarare om vad som är viktigt att göra och inte. Vi hade alltså olika uppfattning om vad som ingår i vardagliga hushållssysslor och hur vi skulle prioritera vår tid.

Kanske förstod vi barn redan då att det bara var en lek och faktiskt ingen generalrepetition inför vuxenlivet.

För mer läsning, ur ett annat perspektiv finns denna debattartikel i Svenska Dagbladet. Den kanske ligger bakom betalvägg, men det är inget jag kan göra åt. Jag håller nästan inte med om någonting i den artikeln.

https://www.svd.se/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad