Nära döden?

Det finns trender som, vid närmare eftertanke, framstår som märkliga. En sådan är den starka trenden med lokalproducerad mat. Då menar jag inte mat som är producerad i någon form av lokal, utan mat som är producerad nära. Det kallas också närproducerat eller till och med ”härproducerat”.

Vad är det som är märkligt med den här trenden då? För det är väl inte så konstigt att vi människor vill att maten ska produceras nära? Vi uppskattar att bo i ett rikt och varierat odlingslandskap. Vi vill kunna se betande djur på åkrar och ängar. Många upplever det som positivt att kunna träffa den person som producerar den mat man äter.

Det som gör den här trenden så märklig är att lantbruk faktiskt är klassat som miljöfarlig verksamhet. När jag tänker på miljöfarlig verksamhet så är det kemikalieindustri, urangruvor och oljeplattformar som först dyker upp i huvudet. Det är inte gården och åkarna som jag ser genom mitt köksfönster som jag förknippar med det begreppet.

Men det är tydligen fel. För, när till exempel länsstyrelsen i Uppsala Län räknar upp exempel på miljöfarliga verksamheter, så kommer jordbruket först i listan.

Trenden med närproducerad mat framstår i ljuset av detta alltså som märklig. Är lantbruk kanske den enda miljöfarliga verksamhet som människor uppskattar att bo nära? Ingen säger väl att man föredrar att köpa närproducerat uran? (Exemplet haltar, jag vet. Men jag tror att ni förstår poängen).

Det verkar som att det inte bara är min bild av lantbruket, utan även de allra flesta andras bild av lantbruket som inte stämmer med beskrivningen ”miljöfarlig verksamhet”.
Så det kanske inte är vi bönder som har en felaktig självbild, eller de konsumenter som gärna väljer det närproducerade som har en felaktig bild av jordbruket. Det kanske är att jordbruk klassas som miljöfarlig verksamhet, som är fel.