Nej, det verkar som att ingen fattar

För en tid sedan skrev jag en kort historisk exposé av mina erfarenheter som talesperson i rovdjursfrågor för LRF Dalarna.

https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/sang-till-den-storm-som-ska-komma/

Jag anade att oförmågan att ena olika intressen i vargfrågan var en fingervisning om hur det politiska landskapet skulle komma att se ut i framtiden. Jag känner mig mer och mer övertygad om att det redan nu blivit så. Hela det politiska rummet har förvandlats till en enda stor vargdebatt. Utan vargar förstås, men med i övrigt samma ingredienser – hat, hot, populism, agendadrivna tjänstemän, media som inte rapporterar sanningen, misstro mot myndigheter etc.

Under vargdebattens hetaste stunder hände det att någon – som i ett försök att verka klok och försonande – ställde sig upp och sa att ”det är nog dags att vi börjar ta folks oro på allvar”.
Många huvuden nickade instämmande. Precis på samma sätt nickas det idag efter Brexit och Trump, när någon kommit till slutsatsen att oron som människor känner måste tas på allvar.

Men, vad betyder det att man tar någons oro på allvar? Är det själva oron som är problemet?

I vargdebatten, kom inlägget om att ta människors oro på allvar att tolkas som att dessa personer behövde någon typ av samtalsstöd, terapi eller kanske utbildning för att komma över sin oro.
Det var inte det faktum att de drabbade faktiskt hade förlorat får, renar och jakthundar som var problemet. Det var själva oron som var problemet.

Precis så verkar resonemanget gå idag, post brexit och post Trump.

Få analytiker och kommentatorer verkar en kunna tänka tanken att folk har de åsikter de har, därför att de faktiskt baserar dem på egna upplevelser, analyser och slutsatser. Alternativmedias framväxt sägs också vara orsaken till de överraskande valresultaten. Förvisso har det säkert spelat en viss roll, men jag tror ändå att människor röstar mestadels utifrån de faktiska erfarenheter som de själva har. Det alternativmedia har gjort är att ha medvetandegjort dem som trodde att de var ensamma, om att det finns många fler som dem.

Hon som uppgivet säger att hon ska sjukskriva sig från jobbet som resursperson på skolan, därför att hon inte längre orkar hantera de konflikter om hur flickor ska vara klädda som hon ideligen måste hantera. Konflikter mellan tioåringar från olika delar av världen!

Han som inte längre kan ha bensinmacken öppen för kunder efter klockan tio på kvällen, på grund av stölder och hot mot personalen.

Hon som förgäves försöker tillgodose det hjälpbehov som finns, både hos dem som varit här länge och dem som kommit nyss, men ser att pengarna och resurserna bara är en droppe i havet.

Är det dessa människors oro vi ska ta på allvar?
Är det inte snarare de faktiska problemen som skapar oron, som måste tas på allvar?

1992 besökte Carl Bildt och Birgit Friggebo (kulturminister med ansvar för invandrarfrågor) Rinkeby. Det här var tiden på den så kallade Lasermannen härjade. Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han sammanlagt elva personer, som hade det gemensamt att de såg ut att ha utländsk härkomst. Det är lätt att föreställa sig paniken – en röd punkt i pannan på bästa kompisen och sedan…
Jag tror att Friggebo gjorde misstaget att tro att det var oron som var problemet. Hon gjorde det ödesdigra misstaget att försöka lugna stämningen genom att föreslå en försonande allsång – ”we shall overcome”.
Men människorna på mötet var inte intresserade av att bearbeta sin oro. De ville veta exakt vilka mått och steg som politikerna tänkte vidta för att lösa själva problemet – själva orsaken till oron.

”Köksbordsdiskussionerna” är kanske de viktigaste politiska diskussionerna.Därmed inte sagt att man måste lösa problemen på det sätt som folk ute vid Sveriges alla köksbord tycker – det leder många gånger till populistiska förslag – i ordets rätta bemärkelse.

Men människor måste känna att politikerna iallafall förstår problemen och har en trovärdig plan för att hantera dem.
”Ja, jag förstår problemet. Vi från mitt parti har den här strategin för att hantera det. Strategin bygger på de här tre åtgärderna….”
Ledarskap, helt enkelt.

Att från ovan blicka ut från ett flygplansfönster och konstatera att det finns plats, eller stämma upp i skönsång – det, om något, skapar oro. Det skapar en grund för den växande populismen och desperationen. Att se själva oron som människor känner som det största problemet och inte de faktiska händelser som skapar oron – det är en säker väg mot avgrunden.

EDIT: Texten är något uppdaterad i förhållande till hur den såg ut när den först publicerades