Nu lägger jag ner…

Det finns en tid för allt – en tid att börja, en tid att fortsätta och en tid att sluta.

Det var med viss tvekan jag, för två och ett halvt år sedan, tog mig an uppgiften att blogga här på tidningen Land. Självklart funderade jag på om jag skulle klara av att leverera texter i den omfattning som krävs för att hålla en blogg rullande och självklart undrade jag om om jag skulle kunna skriva tillräckligt läsvärt. Jag hade dessutom hört hårresande vittnesmål om hur andra bloggare utsatts för ”hat och hot” i sociala medier.

Trots allt tog jag mig an uppgiften. Det visade sig vara tämligen enkelt att hålla en hög utgivningstakt. Ibland var den till och med för hög. Några läsare hörde av sig och beklagade sig över att de inte hann läsa i samma takt som jag skrev. Inte en enda gång har jag känt mig hatad eller hotad, trots att jag har försökt skriva om aktuella ämnen och dessutom många gånger med en annorlunda och avvikande vinkel.

Efter några månader drog jag igång min egen podcast, ”Radio Bonde”. Om jag var något sent ute med bloggen – den trenden peakade några år före jag började blogga – så var jag nog ganska tidig med podcast. Nu har det ju mängden podcasts formligen exploderat och det finns så många som gör podradio mycket bättre än jag. Men, det fyrtiotal radioprogram jag gjorde är jag väldigt stolt över. Jag passar på att rikta ett varmt tack till alla dem som ställde upp och lät sig intervjuas. Min tanke var att människor som normalt inte hörs i radio, skulle få chansen att prata om just det som ligger dem närmast om hjärtat. Det var ett lyckat grepp, om jag får säga det själv.

När man har en egen blogg blir det naturligt att man skriver om de frågor som ligger en närmast om hjärtat. I mitt fall har det givetvis handlat om att försöka beskriva vad jag gör på gården. Det mest ambitiösa projektet var när jag – i detalj – beskrev varje moment jag gjorde när jag odlade höstvete.
Jag har dessutom skrivit om allt möjligt annat som jag är intresserad av, som penningpolitik, ekonomi och moralfilosofi.

Några av mina texter har fått riktigt bra spridning. Den mest lästa texten handlade om den så kallade mjölkkrisen. Den hade över 60 000 läsningar, vilket står sig väldigt bra även i jämförelse med etablerade skribenters texter. På något sätt etablerade jag mig som lite av en expert på mjölkfrågor vilket ledde till att jag fick medverka i P4 Extra och vara deras egen mjölkexpert. Det hände förvisso bara en gång och det är oklart om det berodde på min egen insats eller att de inte har gjort så många program med mjölktema.

Vid några enstaka tillfällen har jag försökt att vara lite elak också. Bland annat gav jag mig på Henrik Schyffert. Texten fick hyfsad spridning, kanske för att jag angrep honom från ett något oväntat håll. Jag är ganska nöjd med rubriken, iallafall.
https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/folkilsk-bonde-till-angrepp-pa-folkkar-artist/

Någon enstaka gång har jag försökt vara lite rolig också. Dels har jag skrivit om hur svårt det är att köpa hygienprodukter och dels har jag skrivit en intersektionell filmanalys av Crocodile Dundee-filmerna. 

Jag tror att de texter jag skrivit som uppskattats mest, har varit dem där jag försökte (och lyckades) såga myten om att det går åt 16 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Jag gick i polemik med WWF:s expert på området och efter lite om och men tycker jag ändå att jag och hon lyckades etablera en gemensam position i frågan. Jag vill rikta en stor eloge till Anna Richert på WWF, för hur vi tillsammans lyckades hantera den här frågan.
Tyvärr lever myten kvar och den dyker upp då och då, det är väl så det fungerar med myter – antar jag.

Jag har kommit till en punkt när jag inte längre har tid och kraft att skriva. Det som tar tid är inte själva skrivandet, utan tänkandet. Jag har fått så mycket annat att tänka på nu, att det helt enkelt inte finns hjärnkapacitet kvar till att tänka ut smarta bloggtexter.

Jag vill tacka alla er som har läst min blogg och som har kommit med glada tillrop. Ni har verkligen hjälpt mig att hålla inspirationen uppe när det har känts tungt att skriva. Jag vill också tacka för alla kommentarer i kommentarsfältet och i sociala medier.
Bloggen har öppnat många dörrar in i nya sammanhang och jag har fått många nya vänner utanför de bekantskapskretsar man som bonde i Orsa normalt har.

Slutligen vill jag tacka för allt det stöd jag fått från dem som jobbar och har jobbat på Land.se. Maria, Sara, Joel och Eva – ni har varit guld värda!
Jag vet inte vad som händer med min blogg nu. Om den släcks ned, eller om texterna kommer att finnas kvar. Det återstår att se.

Tack för att ni har läst!