Om ensamkommande flyktingbarn och begränsade resurser

För att förstå ekonomi är det bra om man inser att vi lever i en värld av begränsade resurser. Ekonomi är nämligen läran om hushållande av begränsade resurser. Om man lever i tron att det finns ett överflöd av allting och att man inte behöver hushålla och prioritera – då har man väldigt svårt att förstå ekonomi.

Om man förstår att resurserna är begränsade så har man inga problem att förstå varför de trygghetssystem som vi har i det som kallas ”välfärden” – alltså skattefinansierade skyddsnät etc – måste innehålla strikta regler och omfattande kontroll. Om vi avsätter en begränsad del av våra resurser till att, till exempel hjälpa dem som inte har råd att själva bekosta sin tandvård, så måste det göras på ett visst sätt.
Vi måste skapa oss en uppfattning av hur stort behovet är. Vi måste veta ganska exakt hur många som årligen kommer att behöva hjälpen och hur mycket det kan komma att kosta. När vi har gjort det måste vi fundera över om vi kan och bör prioritera den kostnaden framför alla andra tänkbara insatser vi skulle kunna ha gjort för de pengarna.
När vi ser hur mycket pengar vi kan prioritera till just den här insatsen, får vi utforma reglerna på ett sådant sätt att den grupp som omfattas av förmånen inte blir större än att pengarna räcker till.
När systemet väl är sjösatt och igång, måste vi ständigt genomföra kontroller som säkerställer att människor om inte tillhör den grupp som vi från början tänkte oss att hjälpa, felaktigt får del av pengarna.

Kontrollerna och reglerna är alltså till för att skydda den utsatta grupp som vi från början hade för avsikt att hjälpa. Det är en insikt som många verkar sakna. Istället bemöts ofta förslag om hårdare kontroller med argument om att man ”slår mot de svagaste”. Alltså, helt tvärt emot själva syftet med kontrollerna.

Ett aktuellt exempel är ensamkommande flyktingbarn. Jag har svårt att tänka mig någon som är mer utsatt och i behov av hjälp än ett barn som av någon anledning förlorat eller kommit bort från sina föräldrar i ett krig. Det torde vara oomtvistligt och därför finns det ett brett, både politiskt och folkligt, stöd för att göra vad vi kan för att erbjuda dessa barn en trygg uppväxt här.

Jag tror att de allra flesta av oss hade en ganska specifik bild av de barn som vi avsåg. Kanske hade vi gamla svartvita fotografier från de finska krigsbarnen i åtanke?
Efter ganska kort tid började en annan bild klarna för oss. Jag tror att många blev besvikna när man insåg att många av barnen inte var barn enligt deras sätt att se det. Dessutom visade det sig att det inte riktigt fanns något system för att kontrollera om barnen var barn – inte ens i den utvidgade betydelsen, att de var under 18 år.

Jag skulle vilja hävda att hanteringen var förödande ur flera perspektiv.

Dels innebar det att systemet överlastades på ett sätt som gjorde att de begränsade resurserna snabbt tog slut. Politikerna tvingades att dra i nödbromsen och slå full back. Det innebar att den grupp som det från början var tänkt att vi skulle hjälpa inte kunde få den hjälp som vi hade tänkt oss.
De som helt riktigt påpekade behovet av strikta kontroller för att skilja dem som skulle få hjälp från dem om inte uppfyllde kriterierna fick utstå fruktansvärd kritik.
Återigen glömde många bort att det är av omtanke om de svagaste och mest utsatta som man måste ha kontroller och regler.

Dels – och det är kanske det långsiktigt mest allvarliga – raserades tilltron och förtroendet mot politiker och myndigheter. Var och en kunde med egna ögon se, att de barn som bodde på boenden över hela landet inte överensstämde med den bild man hade för ögonen när man från början var positivt inställd till att hjälpa barn som kommit bort från sina föräldrar.
Det blev vidöppet mål för krafter som av dunkla anledningar ville skapa en ökad främlingsfientlighet och av ideologiska skäl minska invandringen.

Varje person som felaktigt får ta del av ett trygghetssystem utgör ett hot mot dem som systemet var tänkt att hjälpa. Det bästa vi kan göra för att hjälpa dem som är i allra störst behov av hjälp, är att ha tydliga och klara regler, samt att kontrollera att ingen fuskar och på ett felaktigt sätt får ta del av de begränsade resurserna.