Om kultur, mångkultur, assimilation och integration

Den senaste veckan har jag suttit mycket i traktorn. För att fördriva tiden har jag haft något som skulle kunna kallas för ett ”tankeprojekt”. Jag har försökt tänka ut hur jag ska förhålla mig till begreppet ”kultur”. Det började med att jag skrev den här texten. Ungefär såhär har tankarna vandrat:

Jag väljer att definiera begreppet kultur, både som det sätt på vilket vi agerar i vardagliga sammanhang och som de mer formaliserade ritualer som vi ägnar oss åt. Det senare kan vara hur vi firar midsommar, till exempel.

I båda fallen är kulturens funktion att signalera samhörighet och – liksom – sätta spelreglerna för mellanmänsklig interaktion.
När vi träffar människor, har vi olika sätt att hälsa beroende på vem vi träffar, om vi känner personen vi träffar och i vilket sammanhang vi träffas. När vi bara säger ”hej” eller ”tjenare”, när vi tar i hand och när vi kanske kramas. Kulturen ger oss vägledning i detta – faktiskt – komplexa sociala spel.

När vi dansar små grodorna rund midsommarstången så är det ett exempel på en oerhört strikt uppstyrd koordinerad övning. Alla gör precis likadant och vi gör som vi alltid har gjort. Det är inte speciellt roligt att dansa runt midsommarstången. Vi gör det för att det hör till en tradition.

I båda fallen skapar kulturen sammanhållning. Vi har mer eller mindre formaliserade sätt att samverka med varandra och vi gör ungefär likadant. Kulturen definierar ett ”vi” och ett ”dom”. ”Vi” som hälsar på det här sättet och vi som dansar runt midsommarstången på det här sättet och ”dom” som hälsar och dansar på andra sätt.

Vi som hälsar och dansar på samma sätt, är troligtvis mindre benägna att starta krig mot varandra, än vad vi är gentemot dem som hälsar och dansar på något annat sätt. Kulturen fungerar både inkluderande och exkluderande.

Som jag försökte förklara i den tidigare texten så finns det självklart en svensk kultur. För många som är uppvuxna med den kulturen skapar den trygghet – det är precis det den är till för. Om reglerna för hur vi hälsar, på kända och okända människor, hastigt skulle förändras eller om någon skulle få för sig att drastiskt förändra rörelserna i ”små grodorna”, så skulle det skapa förvirring och osäkerhet hos många.

Jag tror att det är detta som ligger bakom, när människor säger sig vilja ”värna en svenska kulturen”. Man vill helt enkelt inte se att den förändras allt för fort. För då blir man förvirrad och osäker.

Det finns olika sätt att hantera det faktum att förhållandevis många människor från andra kulturer har kommit hit under ganska kort tid.

Vi kan vidga cirkeln kring midsommarstången och låta våra nya landsmän dansa med, men fortfarande med exakt samma grodhopp som tidigare. Det förhållningssättet skulle jag kalla för ”inkluderande assimilation”. De nya landsmännen får vara med och dansa, men de ska göra precis som oss.

Vi kan ändra vår dans runt midsommarstången och lägga till danser som de nya landsmännen har med sig. Först dansar vi på traditionellt sätt en stund och sedan på ett nytt sätt. På så sätt skapar vi en ny tradition. Man skulle kunna kalla detta för ”inkluderande integration”. Många skulle uppskatta att den ganska trista dansen runt midsommarstången förnyades och förändrades. Men för många skulle det skapa ett, kanske tillfälligt, tillstånd av förvirring och osäkerhet. Hur beroende olika människor är av ”regler” och strukturer för social samverkan – så reagerar vi olika på hastiga förändringar.
Om vi lyckas finns det mycket att vinna – vi skapar en ny gemensam kultur som vi alla kan ta till oss. Om vi misslyckas så skapar vi förvirring och konflikt.

Ett tredje sätt att göra är att inte alls vidga cirkeln kring midsommarstången. Våra nya landsmän får inte, eller vill inte, vara med och dansa. Vi dansar på som vi alltid har gjort och de som kommit hit får dansa, eller vad de nu gör, själva på sitt eget sätt. Det skapas ”parallella” kulturer i samma land.
Det här brukar beskrivas som en oroväckande utveckling. Men det behöver inte vara dåligt och leda till katastrof.
Jag tänkte mycket på det när jag besökte Singapore för några år sedan. På en liten, väldigt tätbefolkad, yta samsas alla världens religioner. Det finns indiska, arabiska, kinesiska och ”västerländska” kvarter. Det finns tempel, kyrkor och moskéer som ligger nästan vägg i vägg. Och det är aldrig bråk. Landet verkar fungera alldeles utmärkt.
Kanske beror det på att det inte finns så mycket att bråka om i Singapore. Det är ett rikt land med högt välstånd. Skatterna är låga vilket innebär att det inte finns en stor gemensam pott av pengar, som det går att bli osams om hur de ska användas.

”När krubban är tom så bits hästarna” – brukar man säga. Anledningen till att det är så fredligt i Singapore kanske är att krubban är långt ifrån tom.
Det skulle vara intressant att fundera över om sammanhållningen och friden i Singapore skulle vara den samma om landet kastades in i fattigdom.

Kanske är det inte mångkulturen eller att integration eller assimilation inte fungerar som skapar oro och konflikt. Vi människor vill ha det bra, vi vill inte bråka och slåss.

Men ett samhälle där innevånarna inte har samlats kring en gemensam kultur kanske blir mindre motståndskraftigt i sämre tider? Kanske blir ett sådant samhälle också mindre motståndskraftigt mot människor som, för egen vinning, försöker så split och osämja för att hetsa människor mot varandra?

I traktorhytten har jag förmånen att inte behöva leverera några svar på de frågor jag ställer mig. Det är tankeprocessen som är både mål och medel.
Här i bloggen anser jag inte heller att jag behöver leverera svar eller recept för hur ”vi” ska göra.
En bra text ska kanske avslutas med en sammanfattande slutsats. Den här texten gör inte det. Den lämnar frågan öppen för diskussion.