Om skatt och taxi

Den populära samåkningstjänsten Uber Pop lägger ner. Mitt facebookflöde fylls av kommentarer. Några konstaterar besviket att skråväsendet nu är räddat och andra gläds åt att det nu blir ”rättvis konkurrens”.

Jag vet vad jag tycker. Någon vill köra bil. Någon vill åka med. Det finns en tjänst som kopplar ihop dessa två. Frivilligt utbyte. Jättebra.

Men, tydligen förekommer det eller är till och med vanligt, att de som kör inte redovisar sina intäkter. Då blir det ingen skatt. Det är där skon klämmer.

I Dan Sylvebos intressanta intervju med finansminister Magdalena Andersson (s), frågar han om hur hon ser på girighet och om det är girigt av en undersköterska att försöka minska sin skatt genom lagliga åtgärder.

http://www.jp.se/article/staten-har-ingen-rattighet/

Jag vet inte om Andersson förstår diskussionen riktigt. Det är möjligt att hon aldrig har funderat kring de moraliska aspekterna av skattefrågan.

Hon anser att det är rätt att staten tar hälften av ens inkomster efterssom vi har röstat om att det ska vara så. Människor vill betala skatt, därför är det inte några problem att staten under hot om våld och tvång kräver in skatt.

Men, med tanke på att vi i Sverige har en ganska omfattande svart sektor i ekonomin och med tanke på att Uber Pop har blivit så populärt på så kort tid, så tyder det väl på att vi inte är så sugna på att betala skatt som vi säger att vi är när vi röstar om hur hög skatten ska vara.

Om vi verkligen ville betala skatt så skulle bara det faktum att man kan misstänka att föraren av Uber Pop-bilen inte redovisar sina inkomster göra att de inte skulle ha en enda kund.

Slutsatsen är att vi ofta tror att skatten betalas av någon annan än vi själva. Vi tror att företagen betalar skatt. Vi tror att de som riskerar sitt kapital betalar skatt. Men i själva verket är det ingen annan än vi själva, när vi köper en vara eller tjänst, som betalar skatt. I ett företags perspektiv är skatten en kostnad som vilken annan. En kostnad som fullt ut måste täckas av intäkten från försäljningen av en vara eller en tjänst.

Varje gång vi köper någonting betalar vi för producentens kostnader: råvarukostnader, lönekostnader, kapitalkostnader och … skattekostnader.

Vi förleds att tro att den som inte har några inkomster inte heller betalar någon skatt. Men varje gång vi köper något så betalar vi också för alla de skattekostnader som har belastat produktionen.

På så sätt kan man kanske säga att de som har lite pengar betalar mer i skatt, procentuellt sett, än de som är rika. Även om skattesatsen sägs vara progressiv – vilket innebär att man betalar en högre skattesats ju mer man tjänar.

Som ni vet blir det knepigt att dividera med noll. Kvoten går då mot oändligheten, så för att inte gå i den fällan så tänker vi oss att en person har 1 krona i inkomst ett år. Personen har några tior i sparat kapital också. Om den personen köper en piggelin för sju kronor så betalar han eller hon för produktionskostnaden för glassen. Vi säger förenklat att vi har ett skattetryck på 50 procent, vilket innebär att halva piggellinpriset är skatter. Personen betalar då en skatt i förhållande till sin inkomst på 3,5/1 = 350%

En person som tjänar en miljon och bara köper en piggelin betalar först hälften av sin inkomst i skatt, det är 500 000 kronor. Utöver det betalar han eller hon 3,5 kronor i skatt för piggelinen. Skattesatsen blir då (500 000 + 3,5)/1 000 000 = 0,5000035. Alltså i princip 50%.

Vem av dessa betalar mest i skatt?

Vem är det som gynnas av att Uber Pop erbjuder lågt pris på samåkningstjänster? Självklart är det de som tidigare inte hade råd att åka taxi, men nu kan göra det.

Vi kanske är benägna att rösta för höga skatter när vi går till valurnorna. Vi tror nämligen att skatten betalas av någon annan.