På matspaning i Shanghai

Att resa i Asien innebär att man som matkonsument exponeras för en rad lite udda styckdetaljer och smaker. Många gånger hamnar man som turist ändå i områden som är ”anpassade” för västerlänningars smakkultur och preferenser. Den optimala kompromissen verkar uppstå där maten både är ätbar med våra mått mätt och tillräckligt konstig för att uppfattas som exotisk och – så att säga – värd resan.

 

Kineserna sägs föredra utländskt producerad mat framför den inhemska inom många områden. De har ju haft stora skandaler inom sin mejeriindustri och därför finns det stora möjligheter att exportera mat som det ”går att lita på” till Kina.
Problemet när det gäller färskvaror är avstånden, både till Kina och inom Kina.

Här är ett exempel på japansk komjölk. Mjölk som går att lita på och där jordbruket bedrivs på ett sätt som sägs vara hållbart. Det var, vad jag kunde se, ingen ekomärkning på förpackningen, men man har slängt in lite värdeord som jag antar låter bra i ”den medvetne konsumentens” ögon.

Och priset då?

25 RMB motsvarar ungefär 33 kronor och förpackningen innehåller 950 ml, vilket ger ett literpris på 34,20 kr.

Bilden är tagen på en butik som verkar ha specialiserat sig på ”grönt” och ”hållbart”. Butiken ligger i ett område där det bor många västerlänningar och så kallade ”expats”.

Det här är nog inget ställe där ”vanliga kineser” handlar. Men i Shanghai finns det – även bland Kineserna – en växande medelklass med mycket höga inkomster. Med tanke på hur många som bor i Shanghai så finns det säkert fler personer som kan tänka sig att betala över 30 kronor för en liter mjölk där, än det totala invånarantalet i Stockholm.

De ekologiska äpplena kostade och ganska mycket pengar.

4 äpplen för 50 kronor – det är ungefär vad det kostar att åka taxi genom halva stan. Det kostar 10 kronor att åka tunnelbana från stan ut till flygplatsen – en resa på över en timme.

Även här börjar man uppskatta nötkött från djur som enbart fått äta gräs – eller grovfoder – som vi bönder säger. Här är det wagye-kött från Australien som uppenbarligen kostar skjortan.

Jag tror inte att det är kilopriset som anges, utan priset per förpackning (som innehåller en tunn köttbit).

Det går att köpa billig alkohol i vanliga matbutiker. Men det förutsätter att man kan tänka sig att dricka Kinesiskt. Om man vill köpa importerade viner, t.ex så får man betala uppskattningsvis det dubbla priset jämfört med Sverige.

Här är kinesiskt brännvin som håller 56% alkoholhalt och säljs i dunkar om fem liter. En dunk kostade ungefär 30 kronor.

Vår kinesiske vän visste inte riktigt om det var tänkt att dricka eller om man också använde det för att lägga kött i. Tanken var tydligen att alkoholen skulle driva ur dålig smak ur köttet. Jag tänker att detta kanske har något att göra med de mer udda styckdetaljer som man äter här.
Det kan ju vara så att man gör rent penslar med spriten också…