Rapport från tröskan

Jag har inte riktigt haft tid att skriva nya blogginlägg den senaste veckan. Jag har paniktröskat spannmål istället. I tröskan har jag tänkt ut uppslag till bloggtexter, men alla har varit för extrema och konstiga för att kunna skrivas.
Jag har alltså börjat ägna mig åt självcensur, vilket antingen kan tolkas som att åsiktskorridorens väggar kommer närmare och närmare även i tröskhytten, eller som att jag faktiskt fortfarande har en uns av förnuft och känsla kvar i kroppen.

Tröskningen är nästan klar. Hur det kunde gå så fort är förbryllande. Jag har kört i drygt en vecka och normalt brukar det ta en hel månad. En del av förklaringen kan vara att jag detta år har hyrt en ny, stor och… helt underbar skördetröska av en granne. Det blir dyrt förstås, men dagarna i den tröskan kan jag sätta upp – helt och hållet – på nöjeskontot.

Är det inte helt fantastiskt att ha ett jobb som är så roligt att jag till och med är beredd att betala för att få hålla på? I valet mellan att ha ett välbetalt jobb som man hatar, eller ha ett dåligt betalt jobb som man älskar så är det faktiskt inte helt självklart vad som är bäst. Visserligen är det ju omöjligt att hålla på om man inte tjänar några pengar, men – å andra sidan – är det det lika omöjligt att hålla på om man inte trivs.

Skörden har varit väldigt varierad. Det har ju regnat och varit kallt i sommar vilket har gjort att de jordar som inte tål stora nederbördsmängder inte har avkastat någonting alls. Å andra sidan har de jordar som normalt sett brukar vara för torra, avkastat väldigt bra.

Jag har satt personligt rekord med drygt 5600 kg vårvete per hektar. Jag trodde att det var Orsa-rekord också, men grannen tog 6300 kg höstvete per hektar, så jag fick se mig slagen. En skördenivå över 5000 kg per hektar har varit ett delmål som jag har kämpat för i tio år, och nu är jag där. Det känns fantastiskt bra och nu är det bara att satsa mot 6000 kg per hektar till nästa år.
Jag har börjat skissa på en strategi som egentligen är ganska enkel – att gödsla mer.

Jag har hunnit med en del möten också den här veckan. Bland annat har jag varit på möte med viltförvaltningsdelegationen i Dalarna. Jag ska skriva mer och längre om det senare, men när jag funderar över hur jag har kunnat bli som jag har blivit – med den i mångas ögon, extrema liberalism som jag förespråkar – så ligger nog en del av förklaringen i de upplevelser jag har haft i viltförvaltningsdelegationen. Den enskilda individens rättigheter har nog aldrig haft mindre betydelse än när viltförvaltning – och framför allt rovdjursförvaltning – diskuteras.

Så långt denna vecka. En del möten återstår. Halmbalarna ska samlas in och de sista lassen spannmål ska lastas av. Jag är glad och nöjd.

Jag ska bara ”fila av kanterna” på mina tröskhyttstankar, så kanske de så småningom tål att publiceras.