Rundbalar och kapitalism

När en granne, som jag knappt känner, ringde för att fråga om jag kunde ta hand om slåttern på hans åkrar i år, så tänkte jag ”nej” men sade ”ja”. Det är små och besvärliga åkrar mellan stenrösen och träddungar. Min son är hos mig den här veckan och… ja, det finns massor av argument för att svara nej.
Men ändå – hans traktor var trasig, hans fru var sjuk och de var mitt uppe i en köksrenovering. Självklart ställer jag upp. Jag agerade därmed som en riktig kapitalist.

Inte för att jag tog hutlöst betalt för jobbet – jag tog faktiskt inte betalt alls – utan för att jag agerade i enlighet med mitt egenintresse. Jag värderade känslan av att ha hjälpt en medmänniska högre än kostnaden för arbetet med slåttern. Därför valde jag att säga ”ja” istället för ”nej”. För det är det här kapitalism handlar om – egenintresse och frivilligt utbyte av varor och tjänster.

Samhällsekonomin är som ett stort pussel som vi lägger gemensamt. Alla människor som agerar på en fri marknad är med och lägger pusslet. Pusslet består i att kombinera ändliga resurser – kapital och arbete – på ett så bra sätt som möjligt. Med kapital avser jag inte bara pengar, utan även humankapital, mark, maskiner och råvaror.

Men hur ska vi veta hur bitarna i pusslet ska sättas samman? Det finns nämligen ingen bild som visar hur pusslet ska se ut när det är klart. Det finns inget facit och pusselbitarna ändrar form hela tiden. Det behövs något som talar om för oss om vi har lagt pusslet rätt. Det är där begreppet ”vinst” kommer in.

Vinsten är facit. När en viss kombination av arbete och kapital ger vinst är det signalen om att pusselbitarna har satts ihop på ett sätt som våra medmänniskor gillar och därmed belönar oss för. Vinsten uppkommer när värdet av den producerade produkten är högre än värdet av dess beståndsdelar.  Ju bättre bitarna passar ihop, desto högre blir vinsten. Det innebär att allt fler vill lägga pusslet på precis det sättet. Det leder till att utbudet snart motsvarar efterfrågan.

Som i mitt exempel med slåttern som jag hjälpte min granne med, så behöver vinsten inte enbart mätas i pengar. Alla som gör frivilligarbete för någon idrottsklubb eller välgörenhetsorganisation vet att det finns tillfredsställelse som inte mäts i pengar. Hur olika människor väljer att värdera olika saker är helt subjektivt. Någon annan hade kanske inte ställt upp och hjälpt till – men jag gjorde det.

När jag hjälper min granne med slåttern så är det inte bara ett samarbete oss emellan. Det är dessutom ett samarbete mellan tusentals människor som inte känner varandra. De rundbalar som jag gör används dels till foder till de egna djuren och dels säljer jag rundbalar till hästägare i trakten. Jag svarar alltså på en efterfrågan på rundbalar. Att jag då, i min tur, efterfrågar en rundbalspress och en traktor skickar signaler till producenter av sådana. De skickar i sin tur signaler till sina underleverantörer av delar. Dessa skickar vidare signalen till de som producerar råvaran – stål, järn, plast och elektronik etc.

Det blir en lång och komplicerad kedja där information om efterfrågan går i ena riktningen och produkter och tjänster går i den andra riktningen. Allt detta bara för att det någonstans finns en häst som någon behöver köpa foder till.

Det som gör att kedjan håller samman är att alla personer som är involverade i den agerar i egenintresse och vinstintresse. Kedjan fungerar så länge alla inblandade tycker att de tjänar på att vara med. Om till exempel producenten av den plast som används till rundbalarna inte längre gör vinst på att leverera plasten så finns två alternativa scenarion. Plasttillverkaren höjer priset på plast, och därmed höjs priset på färdiga rundbalar. Om hästägaren i slutet av kedjan tycker att det fortfarande är värt priset så fortsätter kedjan att fungera. Om hästägaren inte tycker att det är värt priset, så faller hela kejdan. Jag säljer inga rundbalar, maskinfirman säljer inga rundbalspressar, fabriken som tillverkar rundbalspressar går i konkurs, råvarorna används inte längre för att tillverka rundbalspressar.

Allt det kapital och arbete som förut användes i kedjan som till slut producerade en rundbal frigörs för andra ändamål. En ny kedja skapas där någonting annat produceras. En kedja så håller samman så länge alla inblandade tjänar på det.

I en ekonomi som inte är fri, alltså en planekonomi, så finns inte vinsten som signal på om pusselbitarna passar med varandra. Här använder man hammare och skära för att med våld banka ihop pusselbitar som egentligen inte passar. Det innebär att våra ändliga resurser inte används på ett optimalt sätt i sådana ekonomiska system. Det är därför det forna öststaterna ständigt halkade efter det friare västländerna. De hade ingen aning om hur de bäst skulle använda sina resurser. Därför producerades det sjutumsspik när det egentligen behövdes småspik.

När jag nu samlar ihop alla de rundbalar som blivit gjorda så känner jag en ödmjukhet. Ödmjukhet inför att få vara en liten del i denna långa kedja av frivilligt och egennyttigt samarbete med människor som jag aldrig har träffat. Att jag nu har hundra rundbalar som ska levereras till hösten här hemma är ett bevis på att kapitalismen fungerar. Även om det finns de som hävdar att så inte är fallet, så finns bevisen framför oss hela tiden.